Pempan

mobilbilder bjuder jag på ikväll!


Den förgrömmade hästen som alltid springer omkring och hovar sig utanför fönstret


Ingen kommentar en av de få soliga dagarna ute på gräsmattan efter jobbet.



James i sin pärla som bara får komma ut ur garaget vid speciella tillfällen. Ett speciellt tillfälle var denna kväll då vi åkte till en lekpark och lekte med linbanan och blev alldeles sandiga som barn.


Visst är han fruktansvärt lik någon ni alla vet vem det är? Vi stötte på denna dude ute en kväll och berättade att han var väldigt lik en svensk artist. Då började han spela munspel. Vi frågade om han kunde sjunga också, javisst kunde han det sa han då och började sjunga högt och tydligt ute på gatan i Dunedins natt. Visst kunde han sjunga, jämfört med mig. Men det kan alla. Han var ingen Brolle Jr. Jr. som han såg ut att vara. Skenet bedrog.


Sandra och Mike på Speights Ale House i Dunedin på pappa Bills födelsedag. Vitlöksbrödet var så coolt tyckte vi att det var tvunget att fotagraferas.


Och här har ni anledningen till varför dessa sex mobilbilder lades upp. Igår var jag tvungen att ta kort på detta höstiga träd på andra sidan gatan från James hus. Inte för att få en vacker bild, utan för att visa er att hösten har nått oss. Det blir konstigt att komma hem till sommar efter att ha haft höst.
Men jag klagar inte. Att ha fått slippa en vinter har varit underbart! Jag gruvar mig redan nu för nästa vinter, om det kommer att bli så att den spenderas i Sverige.

Usch.
En smärre depression föll som ett piano från 3:e våningen ner i huvudet på mig idag under lunchen.
Jag insåg hur tråkigt det kommer bli i Norge i år. Jag har inte längre Sandra. Mike har henne.
Kerry ska inte tillbaka i år, Shanan ska inte tillbaka i år, och som det verkar nu så ska största delen av svenskarna ersättas med NZ:are, vilket kommer bli äldre herrar. Det slog mig hur ensam jag kommer vara. När jag insett det så insåg jag, på riktigt, hur ensam jag är nu.
Sitter hemma. Själv. Funderar på vad jag ska ta mig till för att jaga bort deprissionen som sakta gnager sig in i mig. Jag borde packa, men det är så tråkigt. Tror jag kommer ta bilen strax istället och åka iväg en stund, som jag alltid gör då saker inte känns kul. Tur att vi bara har 3 arbetsdagar och en lördagkväll tillsammans med norgefolk kvar innan jag får sno tillbaka Sandra och köra härifrån.

Normalt att vakna före väckaren? Jag tycker inte att det ska hända då den är ställd på 05:45. Jag låg vaken och väntade på att sömna om, och så ringde den jäveln. Det var kanske lika bra eftersom jag redan var vaken.

Jag har laddat med lite energi i form av en banan och ett äpple. Snart åker vi mot den första övertidsarbetsdagen av 5, eller 6.
Ikväll ska jag göra någonting som jag inte gjort på alldeles för länge. I tygskor och utan knäskydd ska jag spela volleyboll. Bill, Mikes pappa, känner några gubbar som brukar spela en gång i veckan i Dunedin. Så han pratade med dem om att låta mig få vara med en gång. Jag tror inte att det kommer bli så mycket eller särskilt bra spel, för en av gubbarna vill inte vara med och spela då han hörde att "ett proffs" som Bill så fint valde att kalla mig, kommer.
Jag hoppas de tänker ett proffs som herrlandslagsbra. Då kanske vi kan jobba oss till några anfall.

Nej, nu måste jag göra lunchlådan! Fira vinsten lugnt. Hörs!

Halvsitter i sängen och drar mig. Har just förbrukat ännu ett avsnitt av How I Met Your Mother. Bara 10 kvar nu på all denna tid som ska spenderas längs vägen. Hoppas vi hittar på massor med roliga saker att göra jag och Sandra så jag inte drabbas av tristess och tvingar mig själv att slå igång ett allt för ofta.

Förra helgen var en lång helg. Det fick vi äta upp denna. Igår, lördag, jaobbade vi till lunchtid vilket resulterade i att vi inte orkade åka till Invercargill som planerat. Istället drog tvi till The Warehouse där 2 stycken 2-mansliggunderlag inhandlades. Då vi kommit hem igen gick jag och Mike ut till bilen för att kolla så att allt funkade. Ena baksätet fick vi kämpa med att få ner, men allt går med vilja våld och lite vaselin. Liggunderlagen gick in precis i bagaget. Däremot önskar jag att jag, eller Sandra var lika kort som Tobbes Emelie, för jag är tvungen att ligga diagonalt för att inte behöva böja knäna. Tyvärr är Sandra nästan lika lång som mig, så var jag ska stoppa henne måste jag fundera på lite mer.

Vi sket inte i Invercargill, utan sköt bara på det tills idag. Vi ska krama om och säga hejdå till våra vänner tills nästa gång vi ses. I Norge. Förutom Shanan, han ska inte tillbaka dit. Men jag tror vi kommer ses igen. Måste i alla fall tänka så.

I veckan väntar en timmes övertid varje dag, och säkerligen även arbete lördag. Jobbigt sista veckan, men bra med en liten extraslant innan vi ska ut på vägen.

Det är en mygga i mitt rum. Jag ligger på helspänn (det gör jag inte alls det) och slår mig själv här och var mest hela tiden för jag får för mig att den sitter och suger i sig av mitt blod. En av alla de gånger jag slog gjorden den det, men jag såg hur den hann flyga iväg med sina äckliga små vingar.
Hur folk kan vara livrädda för ofarliga små spindlar men inte för myggor som lever för att göra en ont kommer alltid att vara en gåta jag kommer klura på. Spindlarna är faktiskt på vår sida! De skulle mer än gärna vilja ha en av de där sugande sakerna i sitt nät lagom till middagstid.

Topp-5-lista på djur som jag stark avskyr (Bara av de djur som finns i Sverige)
5.Kor (Bara om de står utanför ditt fönster och mu-ar då du vill sova)
4.Kaniner (Försöker man vara go och kela så sträcker dom ut sina långa ben och river en med klorna i samma veva som de skjuter ifrån sig)
3. Får (Förut tyckte jag att de var OK. Sedan dess har jag spenderat alldeles för många timmar/dagar/månader på att se insidan av dem. Ser jag får efter vägen tänker jag "Vi syns imorgon på jobbet!" varpå jag ler för mig själv. Korkade  djur!)
2. Katter (Det är sättet de stryker sig mot benet och hårar ner mina byxor. Sättet de jamar av okänd anleding heeela tiden. Hur dom hårar ner på alla andra ställen bortsett från mina byxor. Hur de kan hoppa upp överallt och förstöra en middag genom att äta upp halva gratängen som står och väntar på att det andra ska bli klart. Hur de inte förstår ett "NEJ!" Allt det där och mycket mer får mig ibland bara att vilja grabba tag i svansen, svinga dem i en stor cirkel runt axeln innan jag hivar iväg dem i en fin båge ut genom fönstret. Jo, och hur dom kommer jamandes tillbaka efter det att man hivat dem ut genom dörren/fönstret)
1. Myggor (knotten får smyga in här också, same shit)

Packar resväskan som jag köpte igår har jag börjat göra.
Förbereder för grekisk pytt i panna.
Lyssnar på musik.

Inte riktigt allt på samma gång, i omgångar.
Mike undrade vad tusan jag höll på med. Packar, svarade jag. Varför, undrade han. För att jag har åkt om en vecka, förklarade jag. Han rynkade pannan igen. Då berättade jag för honom om innan jag åkte till Norge och hit, till det började jag packa en månad innan avfärd. Galet tycker han som packar dagen innan eller samma dag. Klokt tycker jag.

Igår, torsdag, stod jag på jobbet och var lagomt glad att det bara var en dag kvar att kliva upp och pallra sig till jobbet denna veckan, fast det egentligen borde ha varit två eftersom vi var lediga i måndags. Mitt i denna glädje kommer chefen upp och klottrar med en blå whiteborad penna fint ned "WORK SAT 26TH". Så mycket för den fredagsglädjen idag.

Annars då? Vaknade upp i morse, innan väckaren ringde och tänkte shit vad skönt det här känns, för skönt... drog åt mig telefonen, den gav mig informationen: 07:26. Hm, 07:26, det är någonting som inte riktigt stämmer. 07:26. Jag börjar jobba 07:15!!!!! Panik- och svettattack!
Hur kunde nu detta hända?
Jo, jag skulle ta våran bil till jobbet (för att fixa med den lite efter jobbet), och kunde därför åka senare än vad vi gör i vanliga fall pga att Mike måste vara på jobbet mellan 30 och 45 minuter innan vi måste vara där. Jag slog av mitt vanliga larm som ringer 05:45 varje vardag och ställde ett nytt på 06:15. Det jag inte tänkte på att kolla var om det stod fm eller em bakom tiden. Så idag just innan middagen ringde mitt alarm, precis den tid jag ställde det kvällen innan.
Det bringade några goda skratt idag på jobbet, så det var bra att det inte var helt meningslöst.

I söndags vaknade vi upp efter en rolig kväll på Fever Club där vi drog ner medelålder med några årtionden. Nej, men lätt mer ett par år!
Skönt att det fortfarande finns folk som är äldre än en fast man börjar känna sig gammal.
En dag på jobbet för 2 veckor sedan: Två tjejer frågar mig om jag gillar den här killen. Han kan vara kul svarar jag, men jag gillar honom inte så. Dom flinar och säger att han skulle behöva en dejt och att jag skulle passa bra, långa båda två och så. Jag håller inte riktigt med dem. Då frågar de hur gammal jag är. 22 säger jag och dom säger "Perfekt, han gillar older ladies!" Äldre damer, ursäkta mig! Jag vet att dagarna bara blir fler sedan jag var i mina tonår, det där kändes lite överdrive va?. Fast det är klart, jag antar att jag också såg på 22 åringar som mycket äldre då jag var 18 år.

Tillbaka till de senaste dagarna. Vi vaknade upp med en smärre huvudvärk på söndag morgon men begav oss ändå på en gång mot centrum och vårt favoritbrunchställe för en ofattbart god kycklingpasta för min och Sandras del. Därefter tillbaka till grabbarnas hus, vinkade och kramade Nikki hejdå. Hon åkte till Australien igår och stannar där tills hon åker till Storbritannien/Sverige/Norge, vem vet var. Där någonstans ses vi igen, så det var inte allför jobbigt att säga hejdå.
Därpå blev det två filmer i horisontellt läge innan vi satte oss i silverfordonet och rullande hemåt.
Igår pallrade vi oss upp igen och begav oss tillbaka mot Dunedin. Denna gång för att doppa huvudet i Moana pool. Vi gjorde allt vi kunde för att få med grabbarna, men de kom med alla olika ursäkter. Rammas var värst "Jag kan inte simma" fast han var med i simlaget i skolan.
Så det blev bara de 3 vanliga musketörerna, Jag, Sandra och Mike alltså. Efter doppet så mötte vi upp Tyler, Morgan, Brad, Kyle, Ramma och Bryce för en sista måltid tillsammans på en restaurang med alldeles för stora portioner. Mätta blev vi i alla fall. Vissa blev så mätta att de sa att de aldrig mer ska gå på restaurang.

Sedan gick vi ut, och jag och Sandra kramade om allihopa. Det där var nämligen sista gången vi var i Dunedin, i syfte att träffa dem. Förmodligen sista gången vi såg dem. Det var smått jobbigt att säga hejdå. Detta är människor som vi har hängt med ungefär varannan helg sedan vi kom hit. De är våra vänner. Vem vet, en dag kanske vi ses igen, för det känns som att vi kommer att komma tillbaka till NZ en annan gång. Men man vet aldrig, så det var bättre att krama om ordentligt.

Idag var en dag på jobbet som jag tyckte gick skrämmande fort. Att det varit tisdag idag och inte måndag som det känns som är däremot inte lika skrämmande. Imorgon är det Payslip day, och det känns bra att även jag ska få ett lönebesked denna vecka och inte som förra då jag hade varit hemma sjuk hela veckan innan det.
Sedan är det torsdag och därefter fredag och så helt plötsligt blev dessa 3 sista veckor bara 1 ynken vecka till.

Nu, gå och kolla om den där förbaskade tvätten är torr än och sen
SOVA SOVA SOVA, SÄNG SÄNG SÄNG!

(Förresten, förlåt för detta feta inlägg. Jag avskyr själv långa inlägg. Föredrar korta och många. Men det var det försent för)

Jag och Mike slog ihop våra kloka huvuden igårkväll. Bildligt talat! Det var en jävla smäll.
Han vände sig om i en hastighet som jag inte trodde var möjlig då man har alkohol i blodet. Han gnällde och jag försökte trösta och sa förlåt flera gånger om. Men vem av oss är det som vaknar med en bula i pannan? Jo, jag. Inte nog med att jag är mannen i mitt och Sandras förhållande, jag verkar vara det även i mitt och Mikes.


Det ser lungt ut där inne i garaget där biljardbordet står i grabbarnas hus i Dunedin...


... men saker är inte alltid vad det verkar som.



Igår slutade det med att jag åkte med Nikki till Dunedin. Vi åkte runt och gjorde lite olika saker, som att tanka, säga hej till en vän och ta ut pengar. Sedan åkte vi upp till Eglin street och killarnas hus för att parkera bilen och gå ner (och jag menar verkligen ner, världens brantaste gata ligger ju i staden, och många andra gator är väldigt branta de också) mot arenan för att se hemmalagets rugbylag förlora med 6 poäng mot 44.

Så mycket för den sovmorgonen. 08.00 var jag less och klev upp ur sängen.
Det är så fel. Då man är 22 år, på andra sidan jorden, singel och har en 3-dagars helg så känns det som att man ska göra annat än att kliva upp 08.00 på lördagsmorgonen, koka sig en kopp te och muttra över att man hörde musik från grannhuset igårkväll.
Idag väntar antingen en dag med Nikki eller ännu en dag med lovebirdsen och en rugbymatch i Dunedin.
På måndag tror jag att jag tar en till "sovmorgon" och kliver upp 04.00 för att följa avgörande kvartsfinalen eftersom jag likas är ledig.

Igår fick vi en positiv överraskning. Vi är lediga på måndag. Det betyder en lång och skön 3-dagars helg!
Det är någon årsdag så alla är lediga.

Vad vi ska göra med denna långa helg då? Vi börjar med en lång sovmorgon imorgonbitti. Jag och Sandra diskuterade sovmorgnar idag och kom fram till att vi haft en sedan vi kom hit och började jobba. Alltid har vi haft något planerat på lördagarna och har klivit upp i tid för att åka iväg. Men inte imorgon. Imorgon ska vi vakna av oss själva och inte av något alarm eller av att huvudet värker p.g.a gårdagens vätskeintag.

Ikväll har vi ätit tacos och Nikki droppade in lagom till att maten stod på bordet. Trevligt med lite mer sällskap.
Nu soffar vi oss framför American Idol, utom jag då, som intar min säng på mage med huvudet i fotändan som vanligt då det är TV-kväll.

Jag drömde om dagen jag landade hemma i Sverige inatt. Jag, Sandra, Elinda och Marcus flög in tillsammans.
Det enda dumma var att vi allihopa hade bokat ett flyg tillbaka till Nya Zeeland igen 4 timmar senare. Vi insåg inte förrän vi landade att det var där vi precis var och inte i Norge som vi trodde då vi bokade resan.
Vi försökte på alla sätt och vis att avboka, i alla fall få byta till en annan. Men det gick inte. Skulle vi sätta oss på flyget och åka tillbaka igen, eller stanna hemma och inse att vi just tryckt massor med tusenlappar ner i toaletten?
Vi bestämde oss för att pengar bara är pengar och att vi ville HEM, så vi spolade.

Både jag och Sandra har börjat tänka på hem. Tror att det är för att vi alla tre har sagt ett datum som vi ska sluta, denna letan efter flyg och planeringen av de sista dagarna med alla kiwivänner. Det känns dumt att säga det, men det är hem vi båda saknar. Inte någon speciell person. Inte någon speciell plats. Inte heller något annat speciellt. Vi saknar helt enkelt bara hem. Trygga underbara Sverige. Aldrig ska jag sluta älska och uppskatta mitt hemland!
Fast det är klart att jag skulle göra mycket för att få krama om syster, dricka vin med tjejerna en kväll, klia mamma på ryggen och be pappa om råd gällande något som han kan allra bäst.
Jag saknar er alla, men inte lika mycket som jag saknar att varje dag kunna gå runt på en svensk gata, prata svenska på jobbet, ha det svenska utbudet i matvaruaffären och köpa en av varje öl om jag så vill på systemet.
Missförstå mig inte, än en gång, jag saknar er, men ni är ingenting som jag skulle vilja ha runt mig 24 timmar om dygnet, året om.

Man får inte äta någonting eller tugga tugummi på slakteriet där vi jobbar. Men jag gömmer ändå halstabletter i BH:n och tar en så fort jag får chansen. Yes, snart är jag sjuk igen. Gud förbannat.

Doomday för jobbet är nu bestämd. 1 april blir vår sista dag där. Så denna och 2 till arbetsveckor kvar. Ljuvligt! Sedan blir det out on the road igen. Bildligt talat denna gång.
Pärlan som vi köpte av Tobbe och Emelie står ute på gården. En liten yttepyttedel av den är under mina naglar. Jag var duktig och kollade allt som kan tänkas kollas (nej, långt ifrån, men jag kollade allt som jag vet hur man kollar, dvs olja, kylarvätska, styrservovätska, spolarväska, remmar, fördelargrejen och öh, ja säkert nåt mer). Japp, nu kan ni vara stolta pappa och Kenneth! Allt såg inte bra ut, men det fixar jag en annan dag, just nu står den bara och väntar på att få åka ut på äventyr, så jag har hela tre veckor på mig. Borde hinnas med!

tog tyvärr slut.
Men det gör ingenting. För även om det var tråkigt att säga hejdå, så var det mest glädje jag kände i kroppen då vi vinkade av Elinda, Marcus och Celine i vetskap om att vi inte kommer att ses på ett bra tag. Men bara tanken på dem fick mig att känna en sådan glädje över att fått ha spenderat helgen tillsammans med dem, men framför allt att få ha dem som mina vänner.

I princip alla som jag känner som börjar på T, skriver just bara det som alias då de lämnar en kommentar här på bloggen. Hur ska jag då veta vem av er alla T:n det är? Fast det vet jag i och för sig ändå (bara för att jag är så klok), ibland är avsaknaden av intressanta saker att skriva för stor och då fylls tomrummet av saker som dessa.

Imorgon bitti bär det av mot Dunedin för att se Six60 senare på kvällen.
God tid att glutta på ögonlocken och hoppas på att vi inte blir så blöta inatt då tsunamivågen från Japan träffar Nya Zeeland.

Att ta sig från ena sidan av jorden till den andra sidan är ganska lätt,
det krävs bara 10.000-15.000 kronor.
Att ta sig från ena sidan av jorden till den andra sidan så billigt som möjligt är också lätt,
bara man har tid, och lust att vänta på nästa flyg.
Att ta sig från ena sidan av jorden till den andra sidan på 20 timmar är lätt,
om man känner för att lägga ut 40.000.
Att ta sig från ena sidan av jorden till den andra så billigt och så fort som möjligt är inte lätt.
Alls.
Vilken kamp vi hade tidigare idag, jag och flygjämförelsesajternas sökmotorer.
Ni som känner mig, väl, vet att jag alltid vill ha rätt och alltid vill vinna (förutom då det gäller sport, det är inte sådär superviktigt) och ger mig inte förrän jag får det, eller förrän jag får det jag vill ha. Så jag vann tillslut!

Så, jag ska till Sverige!
Biljetten är bokad och pengarna dragna från mitt konto.
Jag kommer inte riktigt än dock.

Johanna skriver att hon börjat använda sin skinnjacka och att det snart är barmark hemma.
Här har man kunnat använda skinnjackan hela tiden och gått omkring barfota om man så velat, men det är inte samma sak. Jag vet hur den känns den där känslan. Den lyckan om att sommaren faktiskt närmar sig. Oslagbar.
Som ni säkert förstår får denna säng, dagarna i ända, mig självklart att längta hem lite mer än vad jag hade gjort annars.

Jag vaknade upp 04:22 och det kändes inte som att jag höll på att dö.
Jag kände bara 'YEEES, det finns hopp'!
Jag har ont i halsen och är lite tät i näsan, men jag har i alla fall inte så ont att jag skulle klara mig bättre utan min hals och den är inte så igensvullen att jag måste luta huvudet uppåt för att kunna andas bättre, huvudet håller inte på att explodera, jag har inte 39 graders feber och det känns inte som att jag blev uppäten av en björn inatt.
Tjoho!
Nu sitter jag och tänker det är bara dryga timmen kvar innan Mike och Sandra vaknar, tills dess känner jag mig nog ännu bättre, ska jag följa med dem på jobbet? En dusch och antibiotikan borde göra susen!

Ja? Nej? Ja? Nej? Ja? Nej? Ja? Nej?

Fast jag vet att jag inte kommer att orka hela dagen med tanke på att jag igår var vaken mellan 1,5 och 3 timmar innan det var dags för minst 1 timmes sömn igen. 8 timmars fysiskt arbete idag är kanske för mycket begärt av kroppen.

Jag trodde att jag skulle dö inatt.
Det gjorde jag.
En björn bet ihjäl mig.

Jag trodde att jag skulle dö imorse.
Det gjorde jag inte.
Men snart kanske, för för varje morgon som jag vaknar upp är det värre.

Det frustrerar mig, och snart vill mitt tålamod brista.
Jag vet att det inte skulle hjälpa, för jag gör allt jag kan göra redan nu.

Igår innan jag la mig frågade Sherrill om jag hade ont i halsen, om jag hade huvudvärk och om jag trodde att jag hade feber. Nej, nej och nej.
Sedan somnade jag. Vaknade upp flera gånger av att jag frös. Vaknade upp på riktigt och konstaterade att alla nej helt magiskt bytss ut till ja:n under natten och jag känner mig sämre än någonsin under denna nu veckolånga "förkylning".
Doktorn ska ringa upp mig på 45. Förhoppningsvis har hon provsvaren från blodproverna och låter mig kanske komma in igen.

Imorse då jag var på sjukhuset och irrade runt i letan på receptionen så kom det upp en man till mig.
Han frågade: 'Hur är det med dig?' och jag svarade 'Bra tack, hur är det själv?'
Han hörde genast på min accent att jag var från "över havet". Det stämmer bra, sa jag och förklarade att jag är från Sverige här på besök ett tag. Jag frågade sedan honom om han är härifrån, jo, det stämde bra det. Sedan berättade han hur vacker han tyckte att jag var och frågade om jag hade hört en dikt vars namn jag inte kommer ihåg. Det hade jag inte.
Ur sin till synes tomma gröna tygkasse fumlade han fram en lapp och höll upp den för att låta mig läsa. Det var en fin dikt om hur vackra flickor får honom att bli glad, hur de får honom att le och andra fina saker om vackra flickor. Jag berömde honom för den innan jag var tvungen att vika ifrån honom för att anmäla mig i receptionen och röra mig mot lab, jag sa: 'Vi får pratas vid mer en annan gång'.
När jag sedan kom till lab så stod han där i en dörröppning bredvid en tjej kanske 4-5 år yngre än mig. Det märktes tydligt att hon var obekväm med hans närvaro. Han frågade även henne om hon hört dikten, det hade hon inte. Då tittade han på mig och sa att han minsann hade visat den för mig. Jag nickade medstämmande och log.
Den yngre flickan ägnade inte mer än 4 sekunder åt papperlappen och yttrade sedan ett tyst 'cool' och vände snabbt bort sin blick.
Det var tydligt att han inte skrivit lappen själv. Allting var rättstavat, bokstäverna var alla i samma storlek och radbyterna var perfekta.
Det är tråkigt att så många är rädda för något så ofarligt som ett förståndshandikapp.

Läkaren sjukskrev mig i ytterligare 3 dagar. Imorgon måste jag dit igen för att ta några blodprover som jag inte hann idag innan lab stängde.
Jag är positivt överraskad av vården här. För mig är detta bara en förkylning och jag åkte dit endast för att få ett intyg om att jag faktiskt är sjuk. Inte ens i höstas då min fot, från ingenstans och vid 3 olika tillfällen, tog sådär fruktansvärt ont att jag inte kunde stå på den var det inte något tal om blodprov eller något annat än palpation och en tablett paracetamol hemma i Skellefteå.

Nej fy, nu har jag varit vaken i hela 10 timmar. Dags för 16 timmars sömn igen?

16:15 har jag en bokad läkartid.

Oooi ooi!
Jag är fortfarande förkyld, faktiskt mer idag än igår och i torsdags. Men tänkt så mycket en dusch och nya kläder kan göra med en! Elinda och Marcus har entrat landet och befinner sig just nu i Invercargill, så det blir en helg tillsammans med dom och våra inhemska vänner Joe, Shanan och Fraser.


Förra helgen i Queenstown. Saknar dom redan!

Sandra och Mike har kommit hem från jobbet.

Sandra: "Ska du med ut?"
Jag: "Ska du sola?"
Sandra: "Njae, jag ska lägga mig på gräset och dricka en öl."

Om jag ska med? Japp!

Sandra somnade på soffan. Mikes pappa Bill informerar mig om detta.
Jag går dit, stryker henne i håret, på armen, försiktigt för att väcka henne eftersom Mike redan gått i säng. Plötsligt vaknar hon och tittar på mig. Ännu plötsligare rycker hon till och rör sig bakåt samtidigt som hon puttar på mig. Säger ingenting. Jag hade också blivit rädd så röd som jag är i nyllet. Tyckte inte att jag hade framme ansiktet så mycket i solen idag, men tydligen så måste även jag slumrat till någon stund där, för mitt smeknamn 'Pempan' har (tillfälligt, får vi hoppas) bytts ut mot 'Tomaten'.

Det gick bättre idag.



Jävlar vilken smäll!

Då jag pratade med min ma-ma vid 10.30 så upptäckte jag hur fint väder det var ute (sol och VINDSTILLA).
Fort på med shorts och bikini (ja, jag är hemma och är sjuk) en bok under armen, en macka och ut. Solen är kvar, men blåsten kunde som vanligt inte hålla sig borta. Men det duger ändå.
Man får egentligen inte ligga ute i solen då man är sjuk (istället för att vara på jobbet). Men man har inte riktigt något val då det är massor med grader varmare ute än inne. Orättvist, jag vet.

Imorse då vi gick ut till bilen var det inte alls kallt. Kändes som om natten varit tropisk. Lite onödigt vetande till er som inte bryr er. Intressant fakta till er som tycker supersynd om mig som håller på att bli sjuk (superironisk).
Var så varmt imorse att jag tänkte "Yes, jag ska byta om till vanliga kläder på lunchrasten och sitta ute" men då rasten kom svishade maskrosfröna förbi fönstret i 20 s/m.

Efter jobbet har jag hunnit med:
- En powernap
- Vakna lagomt till middagen av mig själv då de andra inte tänkte väcka mig
- Sett Mike göra 3 bomber (av tomtebloss).
- Sett Mike tända 3 bomber.
- Inte sett en enda bomb smälla.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på som kan toppa det. Mer spänning än så är det inte ofta man får vara med om.

hade vi på jobbet igår 12.51.
Linan stannade, radion i hörlurarna blev tyst och alla arbetare stod stilla var tysta och tänkte (förhoppningsvis) på alla de människoliv som jordbävningen förra veckan i Christchurch krävde (jag vet att jag gjorde det).

Det finns en blankett på jobbet man kan fylla i om man vill skänka en dags lön till jordbävningsdrabbade Christchurch. Jag tror att jag ska göra det. Jag vet ingen som har förlorat någon. Men jag vet många som vet någon som är skadad, har ett förstört hus och de som bara var där och gömde sig under bord i rädlsa av vad som hände.

Denna jordbävning och dessa människoliv är inte värre eller mer värda än andra naturkatastrofer och människoliv. Men den har påverkat mig. Starkt. Tur är väl det att vi alla inte skulle påverkas såhär starkt av varje tradegi som händer ute i världen, för då skulle i alla fall jag vara lika tät som en studerande 8:ondeklassare.

Tredje gången är på G.
Jag känner det i halsen sådär som jag alltid gör. Imorgon kommer det att vara betydligt värre och på torsdag då jag vaknar kommer det inte finnas en chans att jag kommer kliva upp ur sängen för att sätta mig i en kall bil och i mörkret åka iväg mot jobbet. Imorgon kommer det nog att bråkas nog mycket med telefonen som väcks alldeles för tidigt. Bara en av oss kan dock vinna. Jag antar att det som vanligt kommer att bli den.
Megaförkyld 3 gånger på 2 månader kan bara inte vara normalt. Ibland önskar jag att jag hade haft kvar mina bakteriestoppande halsmandlar, ur friskhetssynpunkt. Inte ur andningssynpunkt, då hade jag väl varit kvävd vid det här laget.