Pempan

Det här med besatthet alltså.
Kan besatthet vara en positiv sak?
Kan man vara besatt på ett positivt sätt?
Besatt är alltid besatt tycker jag,
och för mig klingar ordet besatt negativt. Det klingar i moll.

Två besatthetstankar i min hjärna ikväll:
1. Jag har inte sett Twilighttrilogin för att alla verkar bli besatta.
Det vill inte jag bli. Så enkelt var det.

2. Du verkar vara besatt av mig. Sluta i så fall med det.
Jag älskar inte dig, tycker inte ens om dig så, och kommer aldrig att göra det.
Så för din men främst för min egen skull (om man får vara egoistisk?), lägg ner.

9,5 timmar skulle jag jobba igår, 12-21.30.
Det blev ett 20 timmars arbetspass istället.
Kom hem för en halvtimme sen.

Nu mer vet jag hur jag agerar i två lägen som jag inte visste för 1 år sedan.
1. Jag tackar bestämt nej när jag blir erbjuden narkotika trots att jag inte är nykter.
2. Jag handlar och kan tänka klart i lägen då det kan gälla liv eller död.

Nu blir det några timmars god och välförtjänt sömn.

Stoppar fötterna i de cerisrosa foppatofflorna.
Går ut i den blåsiga lördagsnatten, vars föregående kväll jag hade kunnat nyttja på ett bättre sätt än vad jag just gjort.
Sätter mig på trallen och lutar ryggen mot förrådsväggen.

Tittar på älven som rinner förbi.
Tittar på björklöven som fladdrar och på grenar som kraftigt böjs av vinden.
Tittar på lugnet som vilar över allt levande i mitt blickfång.

Tänker tankar som jag aldrig trodde att jag skulle tänka.
Tänker på det kommande året.
Tänker på framtiden.

Känner hur blodet ibland blir lika oroligt som ytvattnet i älven blir då grannens tvätt slår hårt i den ännu hårdare blåsten.
Känner längtan.
Känner saknad.

Trevlig som i att berätta positiva saker om/för folk.

Som igår på systembolaget, precis när jag stod och betalade.
"Vilken fin kjol du har! Jag blir glad av den." sa den medelålders man som just kommit springande med ännu en flaska mousserande rosévin till sin fru som stressad stod kvar i kön och väntade.
"Tack!" Sa jag och blev glad, trots att det var en klänning.

Idag träffade jag Ylva vid Lejonströmsbron.
Vi gick ut på Rovön, fikade, solade och pratade.
Det har jag aldrig gjort med Ylva förut. Trevligt!
Och Rovön har jag aldrig varit på förut. Underligt!

Efter det gick jag runt på alla sportbutiker i staden och bad om att få en beachvolleyboll.
Inte till mig, utan till föreningen Kågebadets vänner. 2 stycken lyckades jag tjata till mig.
Eller nej, inte tjata till mig. Jag frågade snällt. På två av ställena sa dom snällt nej,
jag tackade ändå och gick vidare till nästa ställe.
Där frågade jag lika snällt och dom gav mig snällt en och jag tackade så mycket och gick vidare.
Tjata hade jag kunnat göra, men jag tycker inte om stämningen det skapar. Så jag lät bli.
Man kan ändå inte spela med mer än en boll åt gången.

Snart ska jag själv åka upp till Folkparken och spela lite beach.
Inte med volleyfolk, utan med annat folk. Det är roligt, på ett annat sätt än med volleyfolk bara.

Trodde jag skulle lyckas denna gång. Men inte.
Har jag bara en natt så känns det hopplöst att lägga sig.
Eller, att lägga mig har jag inga problem med,
men att våga släppa greppet om dagen, lita på att ni andra tar väl hand om den och blunda, har jag svårt för.

Planen igår:
Eftermiddagsjobb 14-21 -> Hem och sova.

Verkligheten igår:
Eftermiddagsjobb -> Samtal från kompis:
Hon "Ska du med på fest?"
Jag "Näe, är alldeles för trött"
Hon "Jo men det ska du visst"
Jag "Okej då, men jag kör" -> Hemma 2.

Planen idag:
Eftermiddagsjobb 12-21 -> Hem och sova.

Verkligheten idag:
Eftermiddagsjobb -> Hem -> Annan kompis på fb chatten:
Hon "Ska du inte komma hit och vara med oss?"
Jag "Näe, är alldeles för trött"
Hon "Jo, men det ska du visst"
Jag "Okej då, jag tar med några filmer" -> Hemma?

Är jag världens mest lättövertygade människa?
Det känns ibland så. Och det känns som att andra vet det
och utnyttjar det.
Jag känner mig utnyttjad. På ett bra sätt.
För det är roligare att bli det än att inte bli det.

Efter 34 timmar utan sömn är det rätt så skönt att ha dragit av
strumpbyxorna, knäppt bort Bh:n och krupit ner i sängen vill jag lova!
Det märkliga är
att jag är inte tröttare nu än vad jag var imorse när jag kom hem från nattjobbet.

Planerna jag hade imorse fullföljdes förutom att Cissi inte var med.
Efter middag med en gammelmoster med man på besök från Sollefteå
så åkte jag än en gång mot Frostkåge. Inte dåligt att få finbesök av mig 2 gånger på samma dag Frostkåge!
Där väntade a lot of peeps och vi drog oss mot Byskecampingen för att
lira lite mini-/bangolf. Men inte hade dom öppnat.
Så vi bestämde oss tydligen för att bli söndersugna av mygg istället.
Alltid lika trevligt. Det är mystiskt hur man varje sommar kommer på "just ja, MYGGEN!".

Nu fick jag helt plötsligt massor med planer!

Ner till stan. Pussa på Ida och Hugo.
Sen till Stina, plocka upp henne och Cissi och åka till frostkåge.
Stanna på kiosken köpa macka, sen garanterat somna i solen.

Blir (Y) på den! :)

Vad har jag gett mig in på egentligen?
Jobba natt på sommaren är lika enkelt som att somna på vintern.
Det var nog så jag tänkte.
Vad jag inte tänkte på var att
det är lika svårt att somna på sommaren som att jobba natt på vintern.
Dough!
Jag har massa natt i sommar.

Linda var förbi ikväll. KUL! :)
Bara en snabbis innan jag skulle fara på jobbet, men ändå.
Det var år och dagar sen.
Igårkväll menade jag såklart. Jag har fortfarande igår.




Linda på utealtanen i Kåge, med vinden i håret och solen i munnen.



Sally, Jag bakom B och Linda.

Det visste alla redan.
Men jag måste föreviga det ändå!

Ibland önskar jag att jag inte hade något samvete.
"Men tänk så dåligt man hade mått då"
Nej, man hade inte mått dåligt då, eftersom man inte hade haft någon samvete,
och inte hade haft förmågan att känna empati/sympati.

Just nu önskar jag att ett samvete fattades mig.

Linn och Jonte ska inte med till Bjerka igen. Det visste vi. Det har vi nästan bearbetat.
Nu har Tobbe fått ett bra erbjudande i Oslo på sitt nuvarande jobb, som jag absolut tycker att han ska ta! Men jag vill inte att han ska ta det. Jag vill ha med han, precis lika mycket som jag vill ha med de andra två tillbaka.
Återstår gör alltså jag och Sandra. Jag älskar Sandra! Det är inte det. Men det känns så tråkigt att bara åka med en av alla de personer jag vill ha med.

Tankarna snurrar runt i huvudet på mig som Gudrun the orkan.
Tillslut kommer jag fram till att jag inte vill åka tillbaka till Bjerka.
Men så kommer det bli i alla fall.
För jag har inte samvete nog att vara egoistisk (och fara någon annanstans, Oslo t.ex).
Inte samvete nog att svika och göra människor ledsna när jag så länge sagt att jag ska komma.

Förbannade jävla samvete.

Jag får alldeles för mycket energi (eller vilja att göra någonting annat än att sova, kanske jag ska säga), när jag är uppe så här sent.
Det känns trist att lägga sig, för att just sova, när det finns så mycket annat jag kan göra med tiden. Ändå är att sova en av få saker som jag aldrig blir riktigt less på att göra.
Nu har jag plockat fram papper och penna. Här ska skissas lite på vad som komma skall!

When your mind's made up there is no point trying to stop it.

Jag har en ny kärlek. Glen Hansard. Han slår inte Joshua Radin, nej, han kommer alltid att vara den jag älskar mest. Men min andra Joshua, Joshua James, är i farozonen.

Emelie Marklund sätter igång en film och önskar att man bodde kollektivt med trevligt folk så man hade haft sällskap.

Måndagsnöjena varierar rätt kraftigt!
Allt från Nikola Sarcevic på Nalen i Stockholm med en öl i handen
till mobilstrumpsvirkning framför datorn hemma i källaren.

Mycket mer intressant att berätta än att jag har en inombordare under min högra mungipa som i vissa lägen får det att kännas som att jag har bedövning kvar i läppen efter ett tandläkarbesök har jag inte.

Egentligen så har det väl hänt rätt mycket.
I fredags var det studenten, på kvällen var jag var hos B och spelade kubb och drack vin.
Efter våran utgång mötte jag upp min syster och vi spårade så mycket att jag på lördagen inte ville gå på Olles som planerat med Evve, Annie och massa fler. Men jag tog mod till mig och gjorde det ändå. Nykter dock. Eller dock. Det behövdes, var längesedan jag var den som körde.

Nu berättade jag lite kort i alla fall.
Det var roligare att berätta om finnen!

Inte min då. Tyvärr. Jag önskar att det vore så.
Hade liksom på något vis varit roligare då.
Men ändå. Studenten imorgon! Jag är lite smått förväntansfull.

Det har varit en bra dag idag!
Vaknade upp hos min syster eftersom det blev 2-3 öl igår på Olles tillsammans med Tessan, Annelie, Klas, AlleP, David mfl. En lugn och trevlig kväll med en genomsnittsålder på... 35? Fram till klockan 00.30 då sänktes medelåldern drastiskt då det vällde in 91:or.

Sedan mötte jag upp en trevlig person nere på stan för lunch.
Det blev lunchbuffén från Tatung som fick följa med oss ner till älven.
Namn kan jag inte avslöja. Men vi sa att vi skulle höras snart igen!

Sedan hängde jag med lillasyster ett tag. Skjutsade henne till hennes snart gamla skola. Åkte bil. Köpte mat åt henne. Åkte upp på vitberget och tittade på Skellefteå from above i lugnet före stormen.

Därefter åkte jag hem. Gjorde plakat och drack kaffe med pappa som var på besök för att hjälpa till att fixa inför morgondagen.

Framåt niotiden tog jag bilen 1,5 mil söderut och hämtade upp Joanne. Vi åkte runt i bilen i stan som om jag hade tagit körkortet 6 timmar tidigare. Tillslut gav vi upp om att försöka komma på någonting att göra så vi åkte tillbaka till henne.
Vi pratade om:
- hur länge sedan det kändes som att vi bodde tillsammans på Läkarvägen
- hur tråkigt det var att vi i sommar båda bor hemma hos föräldrar och att vi borde ha tänkt på det tidigare och styrt en lägenhet över sommaren
- mitt äventyr i Bjerka
- hennes äventyr i Alanya i 6 veckor + 2 i Istanbul dessförinnan

Trevligt var det!
Nu måste jag sova. För det blir visst en tidig morgon imorgon.
Massor som ska göras och jag måste hjälpa till, för det har jag gjort alldeles för lite idag.

Sov gott och GRATTIS till alla som tar studenten imorgon (läs idag)!

Helt galet är det.
Något som jag aldrig trodde att jag skulle göra.
Går helt emot mina principer.
Kan inte förstå det!
Fast än är det inte klart.
Men bara att jag tänkte tanken och tog första steget.
Bara det.

Jag har sett första två filmerna i Sagan om ringen trilogin!
Crazy, hah? :O

Haha, näe, jag driver!
Den tanken har aldrig någonsin slagit mig så det skulle jag faktiskt inte göra.
Det vore verkligen a waste of time!

Det är något annat :]

Denna underbara rätt stod i ugnen när jag kom in i köket idag.
Jag undrar vad det kallas. Ljusgratäng?





Mamma, läser du det här så skulle jag gärna vilja ha receptet.
Såg riktigt smaskigt ut!

Jag kollade på videorna från Norge igen.

Varför gör jag det när jag vet att jag tycker att det är kul först,
för att i nästa sekund bli tårögd. Nu blir jag det inte för att jag saknar alla.
Inte för att jag inte saknar alla.
Det gör jag. Verkligen.
Kommer jag alltid att göra.
Även om dom skulle vara i rummet bredvid allihopa så skulle jag sakna dom.
Tror att ni hajjar!
Nu är det mest jobbigt för att Jonte och Linn inte ska med i år.
Triiiiiist!

När jag kommer på det, att dom inte ska med,
är det nästan så att jag glömmer varför jag ska åka igen.

2 år.

På lördagskvällen var jag på Olearys.
Det var inte alls lika trevligt som helgen därinnan.
I lördags var det för mycket folk. Eller för mycket folk.
Det var för mycket snart blivande studenter där.

"Fy fan vad vi är bra, tra la la la la",
"Fatta, om en vecka har vi tagit STUDENTEN!"
"Vi har bara festen kvar, festen kvar.."

Jaha.
Fatta att jag redan har tagit studenten. Sug på den!
Nej. Suga på den kan jag göra själv.

Jag blir så gammal i en sådan omgivning.
2 år äldre än vad jag är. Minst. Bara sådär.
Lite låtsasdeprimerande på något sätt.
För vad har jag åstadkommit på dessa 2 år?

Jag har jobbat inom Handikappomsorgen i Skellefteå.
Så känns det.
Sedan kommer jag på att jag även har jobbat på en tidning,
och att jag varit i Norge och jobbat på ett slakteri en höst.
Och spelat volleyboll i allsvenskan.
Jag kommer fram till att jag ändå har gjort saker.

Jag tänker på alla nya människor jag mött de senaste 2 åren.
Jag tänker på vad dessa människor har gett mig.
Hur mycket dom har gett mig. Glädje. Mycket glädje.
Men framför allt så har dessa människor, helt omedvetet,
varit med och format mig. Skapat den jag är idag.

2 år.

Det är stor skillnad på Pempan under studentmössan -08
och Pempan bakom datorskärmen just i denna stund.

Då
ville jag skaffa barn .nu
hatade jag kaffe
ville jag bli barnmorska
drack jag Xide och cube och spottade ut öl
tyckte jag inte om tomat och paprika

Nu
vill jag se världen
lära känna nytt folk
kan jag till och med bli sugen på kaffe
har jag tankar på polis, men känner mig inte stressad
är öl det godaste som finns på systemet
känner jag mig själv på ett helt annat sätt

Och det är bara det där som går att förklara.
På insidan känns förändringarna större än dom i "Extreme Home Makeover".

Den enda likheten egentligen är väl att om tomaten och paprikan är färska
så gillar jag dom fortfarande inte riktigt.

Den gamla Sally alltså.
Känns konstigt, det var ju så länge sedan vi sågs.
Men självklart gode kul!
Hoppas hon stannar hela sommaren, minst.

Jo, men typ ändå.

Systemet ska hinnas med.
Och innan dess ska jag bestämma vad jag ska ha för kläder ikväll.
Packa ner kläder, smink och annat nödvändigt.
Göra mig själv duglig för en timme på stan.
Hämta Stina, dra ner på stan.
Systemet.
JC.
Lindex.
Ica.
Till Stina.
Duscha.
Sminka.
Öppna BIB:en.
Laga mat.
Dricka.
Göra håret.
Dricka.
Skratta.
Dricka.
Ta på skor.
Sluta samman med massa andra tjejer.

Ja, vi gör det igen!
Typ samma gäng tjejer.
Typ mycket mer kul!

Det är planen i alla fall.
Nu ska vi se om jag lyckas med alla punkter fram till att ta på mig pjuxen.

Have a great night!

hur man nästan kan glömma bort att sova!

Jag tror att jag känner mig tragisk.
Jag tror att Stina tappat sin telefon i älven.
Jag tror att jag vill sitta på ett flygplan.
Jag tror att systemet har stängt.
Jag tror att jag blir fast här ikväll.
Jag tror att... jag går och lägger mig?

Jag hade sagt att mamma fick väcka mig.
Så det gjorde hon, någon gång före tre.
Jag vet inte när det var, men jag sa "låt mig sova till 15".
15 kommer hon in och väcker mig, "mina ögon känns som klister"
säger jag och fortsätter "varför kan jag inte få vara pigg på mornarna,
istället för då det börjar bli läggdags?" Men jag får inget vettigt svar från någon av oss.
Mamma går och jag vaknar igen klockan 15:45 då hon ropar på mig och säger att hon ska på affärren.
Då tar jag mig upp, men bara för att jag var tvungen att kissa. Tur.
Hade jag bott eller varit själv hade jag legat kvar än,
och förmodligen också missat bolibompa. Hade varit halvtråkigt.

Det är så konstigt att gå från jobbet då de andra är på väg dit.
Dom äter frukost medan jag tar en kvällsmacka.
"Godmorgon!" säger dom glatt och viker upp dagens tidning för första gången.
"God natt" säger jag lite skojset tillbaka och tänker att "det där är old news".

Men hur ska man kunna gå och lägga sig när solen skiner
och man är piggare än vad man någonsin varit en morgon innan jobbet.

Annars är allt bra.
Annars är det fredag. Inte så speciellt egentligen, det är ju det en gång i veckan.
Det speciella är att jag är ledig fram till på söndag klockan 15.
Det är lite tråkigt dock, för jag har nästintill inga planer!

När jag vaknar efter min tupplur på några timmar blir det plansmidning tror jag.
Efter joggingturen som jag lovat mig själv att ta varje dag förstås.

Ben som bly idag!
Pulsen var inte högre, svetten rann inte mer än vanligt
och anfåddheten var inte heller den mer påtaglig än vanligvis,
snarare mindre påtaglig eftersom jag sprang långsammare.
Kändes som att jag hade elefantben!



Jag sprang mina kilometer direkt efter maten,
för jag hade inte tog inte tag i det innan dess och jag var som tvungen
för om 2 timmar börjar jag jobba. Kanske att det var orsaken.
Det tog ca 1 minut längre än vad det brukar.
Inte bra, var min första tanke.
men sen kom jag på att jag ju faktiskt sprang, idag också.
Då blev jag som nöjd :)

I natt ska jag virka, jobba lite med teoretiska saker kring Kågebadet, göra mat så jag har massa matlådor på jobbet i sommar, för jag är inte så bra på att komma ihåg att ta med mig sånna och se vänner.
Och självklart hjälpa alla brukare som vill ha hjälp förstås!

Inte på riktigt.

Det har jag svårt att se mig själv bli.

Men denne man duger tills vidare.

Han får mig att le.

Han gör mig lugn.

Jag kommer inte på något mer. Med andra ord så saknas det ord.

 

 

 

Jag drömde att vi åkte till Nya Zeeland i natt.
Det var en otroliga känsla att komma dit!
Men det tog inte lång tid innan jag blev sur på Sandra.
Ibland kan jag bli lite sur på henne på riktigt, men
det är inget hon ska ta personligt, utan det är när mitt blodsocker ligger på minus.
Då kan jag bli en liten bitterfitta och kan snäsa till.
Men det här berodde inte på hunger. Jag blev sur på riktigt!
För ganska snabbt upptäckte jag att det var nu vi var där,
i maj/juni, då vintern börjar komma till dom.
När jag påpekade det  för Sandra så skrattade hon bara,
som att hon lurat med mig dit nu och inte förstod vad det var jag var så upprörd över.
Huvva vilken mardröm!

Efter att vi varit till Bjerka i höst och jobbat på slakteriet igen,
då ska vi åka till Nya Zeeland.
Det är bestämt. Det är så det blir.
Jag har inte gått ut med det förut.
Jag har sagt att det är så jag tror att det blir,
eller att vi har en dröm om det.
Men det var inte sant.
Jag har vetat väldigt länge att Norge och Nya Zeeland kommer att bli av!
Vissa dagar går det åt många tanketimmar till Norge och NZ. Jag längtar så!

Blev ingen löpning ikväll. Gick ut och blev alldeles chockad av kylan.
(Inte lika chockad som min mamma imorse men).
Eftersom jag är allergisk mot kyla så har jag nu krupit ner i sängen.
Solen gassar verkligen så den bara kan göra halv 4 en sommarnatt in genom alla fyra fönster här nere i min källare.
Så nu ska snart blunda hårdare än vad solen skiner för att stänga ute allt solljus från mina hornhinnor.

Tavlan blev nästan klar förresten. Jag visste inte vad mer jag skulle göra på den ikväll.
Sover jag på saken så ska vi nog se att jag drar fram paletten och penslarna imorgon igen.
Sen får ni se resultat.

Den är halvklar. Inga blommor finns på den.
Tavlan handlar om mobbing. För mig lite deprimerande att titta på för länge.
Men den kommer att påminna mig varje gång jag kastar en blick på den.
Påminna om hur viktigt det är att inte mobba någon.
Kanske att jag döper tavlan efter låten av The Perishers.



Trevligare hade det varit om jag målade av buketten med rosor som
jag köpte och satte ihop till mamma i söndags!

Jag kommer aldrig fram till svaret då jag ställer den frågan till mig själv.
Jag ställer den varje gång jag är ute och springer.
Den dyker upp i mitt huvud på precis samma ställe.
Där den andra kilometern snart tar slut. Där det lutar uppåt under en lite för lång sträcka.
Jag grubblar lite till medan jag aktar mig för en bil.
Då kommer jag på. En till anledning till varför jag ofta springer sent på kvällarna.
Det är få bilar som är vakna då. Bilar är jobbiga för att dom kan vara i vägen.
Sen är dom kusliga också. Dom är kusliga då man känner hur dom saktar in bakom en, för att sedan dra tillbaka huvudet och gasa på igen precis när dom är i jämnhöjd med en.

När jag har 500 meter kvar ruschar jag mellan varannan björk längs vägen.
Då ryms inga andra tankar, bara björkarna, i mitt huvud.
När jag sedan sätter första foten i det grå gruset på uppfarten.
Drar ur ena hörluren och låter den dingla över magen.
Går med ben som knappt kännes mot bron som skuggan ligger över.
Då. Då kommer jag på varför.

Jag sitter och äter en sen lunch när mor min kommer in i köket i bikini.
"Oj" tänker jag, "superkvinnan" eftersom jag just tittat på termometern.
10.7 grader upplyste den mig om. Jag säger ingenting.
Sedan går hon ut genom ytterdörren (som sitter på solsidan av huset
så länge det är förmiddag, på eftermiddagen finns solen på baksidan av huset).
"Oohohohoho! Åh gud! Fy fan vad kallt!" säger mamma rysandes samtidigt som
hon kommer in igen med ytterdörren jagandes efter henne.
Jag fnissar.

Många av solens strålar har inte nått min kropp idag.
Jag var ut på altanen nyss. I hörnet, där vinden nästan inte kan komma åt en,
där var det skönt. Men ett steg ut tog den tag i mitt hår.
Ingen bra dag att njuta av solen på. Skönt, för det har jag heller inte gjort.
Dagen passar till att bryta trenden med att jogga på sena kvällen/natten.
Nu blir bra. Nog för att nätterna är väldigt vackra såhär års:







Ni får bortse från att jag tagit bilderna med mobilen och 
på en skakig hand efter en joggingtur, dessutom.
Ser ni lugnet och färgerna i bilderna?
Jag tror att det är det som gör att jag väljer att vid denna tidpunkt på dygnet motionera.