Pempan

Jag drömde om dagen jag landade hemma i Sverige inatt. Jag, Sandra, Elinda och Marcus flög in tillsammans.
Det enda dumma var att vi allihopa hade bokat ett flyg tillbaka till Nya Zeeland igen 4 timmar senare. Vi insåg inte förrän vi landade att det var där vi precis var och inte i Norge som vi trodde då vi bokade resan.
Vi försökte på alla sätt och vis att avboka, i alla fall få byta till en annan. Men det gick inte. Skulle vi sätta oss på flyget och åka tillbaka igen, eller stanna hemma och inse att vi just tryckt massor med tusenlappar ner i toaletten?
Vi bestämde oss för att pengar bara är pengar och att vi ville HEM, så vi spolade.

Både jag och Sandra har börjat tänka på hem. Tror att det är för att vi alla tre har sagt ett datum som vi ska sluta, denna letan efter flyg och planeringen av de sista dagarna med alla kiwivänner. Det känns dumt att säga det, men det är hem vi båda saknar. Inte någon speciell person. Inte någon speciell plats. Inte heller något annat speciellt. Vi saknar helt enkelt bara hem. Trygga underbara Sverige. Aldrig ska jag sluta älska och uppskatta mitt hemland!
Fast det är klart att jag skulle göra mycket för att få krama om syster, dricka vin med tjejerna en kväll, klia mamma på ryggen och be pappa om råd gällande något som han kan allra bäst.
Jag saknar er alla, men inte lika mycket som jag saknar att varje dag kunna gå runt på en svensk gata, prata svenska på jobbet, ha det svenska utbudet i matvaruaffären och köpa en av varje öl om jag så vill på systemet.
Missförstå mig inte, än en gång, jag saknar er, men ni är ingenting som jag skulle vilja ha runt mig 24 timmar om dygnet, året om.