Pempan

Bad day.

Dagen började med att jag kom på att jag glömde shakern hemma på väg till jobbet.
Det innebar ingen frukost förrän första pausen på jobbet, och jag behöver verkligen min energi då jag ska ha den nu då jag intar så liten mängd av den.
Ingen shaker eller mixerstav betyder glas och gaffel = klumpar. Men men, jag lever.

Andra jobbiga saken hände då jag stod och tvättade händerna för att gå upp på lunch.
Foten strejkar igen.
Inte alls så illa som andra gången som slutade med ett besök på akuten, men ändå. Störande!

Och just nu mår jag illa. Medan jag stod och lagade mat åt alla sprang plötsligt allt folk ut. Det var dags för det dom hade pratat om på jobbet. Joe skulle strypa Fraser, ni vet, så att han är medvetslös i några sekunder. Jag är glad att jag missade det, för sen efter dom intagit middagen ville Mike också prova, och jag var bara tvungen att se det. Shanan hade också gjort det efter Fraser och efter Mike gjorde det ville Kerry också, men jag hade sett tillräckligt och gick in på mitt och Sandras rum och stängde dörren och hoppades på att någon av dom kan hjärt- och lungräddning.

Det var så lätt sist med Cambridge. Då var jag hemma i huset. Mamma och Kenneth åkte till Holafors för 3 veckor samma dag som jag började. Vilket betydde en rätt tom kyl, men framför allt inte något folk runt i kring som äter hela tiden. Inte vad som känns som hela tiden i alla fall.
Här sitter jag tillsammans med folk i en matsal som alla äter medan jag i bästa fall har en milk(water)shake i min shaker under dagarna, och efter jobbet lagar jag mat åt alla utom mig själv, och efter det är det alltid någon som äter godis eller chips.
Tack snälla du som uppfann snuset och du som kom på idén med nikotin. Jag behöver det verkligen i detta läge. Tacka vet jag också att jag har så lätt för att sluta med det sen igen.

Hur skulle pojkarna överleva utan mig?

Dagens minus
Måndag (says it all)!

Dagens plus
Att måndagen på jobbet gick väldigt fort och att jag alldeles strax ska sova, dvs att måndagen snart är över.
Att en fet lön (typ dubbla den lön jag är van!) har satts in på mitt svenska konto idag.
Att jag idag har börjat med Cambridge igen, känns bra! Några kilon till ska veck.

Ligger fortfarande i sängen under täcket.
Idag vankas Mosjön. Vi har fortfarande inte bestämt oss för bil eller tåg. Bil betyder hem imorgon. Tåget ger alternativet att åka hem 5 imorgon bitti. Vi tror i alla fall att det går ett då.
Men nu måste vi (eller jag åtminstone, eftersom jag är den segare av oss) kliva upp.
Dusch, lunch och lite packning innan det är dags att rulla söderut, antingen på vägen eller på rälsen.

Speciellt personer som älskar får. Eller djur, för hur man kan tycka om får vet jag faktiskt inte längre.

Idag har jag lärt mig 3 nya saker.
1. Jag vet nu hur man gör fåren hjärndöda (genom att ge dom en elektrisk stöt genom tinningarna).
2. Jag vet hur man skär halsen av dom (det är lika brutalt som det låter, bara att ta tag i skallen och skära av halsen så blodet sprutar och dödsryckningarna börjar).
3. Hur man på linan avlägsnar skallen från kroppen (det var det svåraste, för man ska knäcka nacken, lirka sig mellan halskotorna och skära av luftstrupen för att slutligen skära av halsskinnet).

Jag har gjort dom sakerna idag för första gången. Nu är jag snart en riktig slaktare känns det som. En riktig hjärtlös slaktare, som njuter av att se blodet pumpa ut ur fårjävlarna och höra bakbenen sparka mot väggen av dödsryckningarna.
Så är det kanske inte. Jag tycker faktiskt det är ganska läskigt fortfarande. Ibland var jag tvungen att säga till Mike att jag trodde att vissa får fortfarande levde med tanke på hur mycket dom sprattlade hängandes upp och ner i ena bakbenet på linan.

Imorgon är det fredag. Igen. Självklart är det positivt. Men jag är bara så chockad, veckorna går så fort fast dagarna går så långsamt.
I helgen ska vi åka till Mosjön. Det är marknad och tivoli där på dagen. På kvällen blir det födelsedagsfirande långt i efterhand för Nikki som fyllde 21 i somras.

Helgen i Skellefteå var fantastisk! Den var lång, men gick superfort.
Vi hann med allt vi ville hinna med, vilket kändes som en utmaning innan helgen började.

Då vi kom till Skellefteå på fredagkvällen åkte vi direkt ut på Anderstorp för lite Cosmicbowling.
Sedan åkte vi hem till mig i Kåge. Det blev en liten rundtur i huset och grabbarna var väldigt fascinerade över allt, men när grabbarna såg bastun nere i källaren blev de helt lyriska. Hur kan man ha en bastu i huset tyckte dom. När dom berättade att dom aldrig bastat så bestämde vi direkt att vi skulle göra det dagen därpå.
Därpå händer väl det enda tråkiga/jobbiga denna helg, precis innan vi ska börja gå i säng så kollapsar min fot igen, och jag och Sandra spenderar hela halva natten på akuten (helt i onödan såklart, var är Dr.House när man behöver honom?) Tack Sandra för ditt tålamod, och för att du stod ut även då tålamodet var slut.

Lördagmorgon åkte vi till Stackgrönnan för att hälsa på Sandras pappa, syster och styvmamma.
Därefter blev det ett välbehövligt besök på stan för att inhandla lite nya kläder åt grabbarna. Men det var klurigare än jag trodde. Är det för mycket färg, eller ens en lite prick med rosa, trendigt eller stiligt så anser dom att det är gay. Modet är inte detsamma på andra sidan jordklotet apparently (fast det visste vi redan, därför stadsbesöket var ett måste).
Efter stadsbesöket var det dags för dagens överraskning. Vi hade sagt åt grabbarna att ta med sig mjuka oömma kläder direkt på morgonen. Gissningarna var väldigt många, och tråts ledtrådarna "det kommer inte göra ont" och "det är någonting som ni aldrig har gjort och inte heller kan göra hemma på Nya Zeeland" så var några av gissningarna skridskor, hoppa på en trampolin och kasta saker på varandra, paintball.. och ja, många fler. Det rätta svaret var BODA BORG!
Sedan begav vi oss mot Kåge igen för bastubadning, middag och sprättande av öl. Mamma oh Kenneth kom hem under tiden jag gjorde mig klar, men jag tror att dom hade det trevligt på övervåningen under tiden.
När sista tuggan var svald, håret var lagt och sminket kletat så hade vi privatchaufförer ner till finaste Johanna för att förfesta lite där innan Station 8 väntade. Vi hade sagt åt grabbarna att inte ha så höga förväntningar, det är en liten stad, och en liten nattklubb. Men dom tyckte tvärtom, helt awesome var deras omdöme, förutom att dom stängde 02.00, i alla fall Mike hade velat stanna till 4-5.
Han fick nöja sig med det dom flesta Skellefteåbor gör efter några timmar på S8, Max. Nattens sömn blev på getberget hos Sandras mamma som var snäll och lånade ut lägenheten till oss.

Efter att ha på söndagmorgon ha hämtat det som lämnades hos Johanna och Petrus kvällen innan, och hämtat tvätten hos min far som vi varit förbi några gånger under helgen (tack för hjälpen med det pappa!) så var det dags för dagens överraskning (Mike fyllde år igår). Smörgåstårta! Gjorde massor med smörgåstårtor till en fest förra året och han absolut älskade det, så vi skippade gräddtårtan med alla ljus som påminner en om saker som man ibland inte vill bli påmind om. Mums var det. Sedan åkte vi bort på Solbacken för att handla lite (massor) med mat (eftersom den är lite (massor) dyrare här). Sedan åkte vi till Sandras Farmor och Farfar och sa hej, fikade och James plockade äpplen.
Därefter satte vi oss alla i bilen igen och påbörjade den halvlånga bilresan.

När vi kom hem till stugan igår vid 21.30 så kändes det så bra. Helgen var över, det var tråkigt, och visst, vi skulle komma att vara himla trötta imorgon, men det var ändå så himla skönt att vara hemma igen. Vi drog nog en lättnadens suck både jag och Sandra. Och vi pratade om det idag, båda hade kännt likadant, och vi konstaterade att det är konstigt hur det kan kännas så. Vi lämnade väl precis hemma?

Fotjäveln blev från ingenstans ond igen. Blåmärken både över och under. Kan än en gång inte stödja på den. Ringde sjukvårdsrådgivningen. Hon tyckte att jag skulle åka till akuten för hon hade inte en endaste bra idé om vad det kan vara. Så här sitter jag i en rullstol med min underabara Sandra vid min sida och väntar med spänning på att få någon slags "diagnos" på det hela. Tråkigt, men lika bra att göra bort det nu då jag likas är i Skellefteå. Hemma i huset lämnade vi kvar 3 "Crazy Kiwis". Håll tummarna!

Det roligaste hände när vi hade kommit så långt som till Mo i Rana. Sandra frågar "Är det polisen som är bakom oss?" Jag tittar bak och säger "Neeej, det är bara några snubbar i reflexväst, och det är ju inte en polisbil direkt". Sandra börjar bli orolig och säger att dom blinkar med helljuset. "Seriöst" säger jag och vänder mig om och tittar igen. Försöker lugna, men märker efter ett tag att dom faktiskt blinkar åt oss. Konstigt, "dom har ju någon i baksätet i så fall". Sandra blir riktigt nervös, men jag säger att det inte är någon fara. Vi har inte kört för fort, har inte någon alkohol i blodet och inget knark på oss. Ingen fara! Dom fortsätter blinka och tillslut så kan vi svänga in på en sidogata. Jo, nog är det poliser alltid. 3 stycken hoppar ut och vi frågar varför dom stoppar oss. "För att ni såg misstänksamma ut" fick vi till svar. Mycket märkligt. Grabbarna i baksätet skyller på mig för att jag höll på och titta bakåt, men jag försvarar mig med att dom började följa efter oss och blinka innan jag ens hade uppmärksammat dom. Bara märkligt! Men kul (tyckte jag)!

Igår natt drömde jag att jag åkte hem till Skellefteå. När jag kom dit var min syster också hemma (även hon är i Norge och slaktar får, men på annan ort). Det var konstigt eftersom det bara gått 2 veckor, massor med veckor kvar med andra ord. Frågade vad hon gjorde hemma redan, och hon sa att säsongen var slut. Jag tyckte att det var den inte alls det, men tydligen så hade tiden rusat iväg.

Hur som helst, imorgon blir dröm verkliget!
Jag och Sandra kommer hem till Skellefteå.
Inte för säsongen dock, utan tillfälligt. Med oss har vi 3 Nya zeeländare. Dom vill träffa våra vänner, det vill vi med. På lördag har vi lovat fest. Så det vore kul om det styrdes någonting då mina vänner!

C use Saturday night?

Idag har vi varit en person kort, och därmed slitit som djur nere i källaren. Självklart går linan som en dans just idag. Kortare stopp är det alltid, men bara i några sekunder eller halva minutrar.
Rosiga kinder, svettiga armhålor och värkande bicepsmuskler. Ingen kan säga att dom har jobbat hårdare än oss idag. Längre kan dom ha jobbat, men inte hårdare. Fyfan. Bli frisk Siw! Tur manskapet som står vid koskinnet inte har några mer koskinn att ta hand om efter lunch så dom kan hjälpa till med några händer då, men tiden fram till dess är inte roliga sådana här dagar. Minst lika jobbigt är det psykiskt, för man stressar sönder sig själv inombords för att öka tempot i skärningen för att högen på bordet inte ska vara så gigantisk innan det sista skinnet droppar ner innan lunch så man hinner äta någon mat innan linan drar igång igen.

Korvgrytan står klar på spisen, bäst jag snör i pastan och dukar bordet för att göda mina hungriga engelsktalande pojkar.

I måndags på min första arbetsdag nere i källaren i år hände något mycket mystiskt efter eftermiddagsrasten. Kommer ner till skinnkällaren igen, ska precis ta nya handskar (jag gjorde alltså i princip ingenting) då min fot helt från ingenstans börjar ta skitont. Först tänker jag att det är a massive senadrag, men det går inte över och smärtan känns annorlunda jämfört med ett senadrag. Höll jag foten i luften kländes ingenting, men så fort jag satte tryck på den så var jag tvungen att lyfta upp den igen. Det vägrade gå över och när arbetsdagen äntligen var över haltade jag mig hem i släptåg efter Sandra.
När vi kom hem stod grabbarna redo för dagens träningspass. De tyckte att jag skulle skynda mig in och byta om, men jag sa att jag inte skulle vara med p.g.a min fot, när dom frågade vad jag hade gjort så hade jag bara till svar "don't ask me, ask my foot, cause I don't know!" Dom tyckte nog att jag var löjlig, för dom kommenterade med "excuses, excuses" och "Oh, so it just started hurting from nowhere!?" Vad svarar man på det? Tanken slog mig tidigare på dagen om jag bara inbillade mig smärtan, för det är ju bara helt wierd. Kanske att jag inte har ont, det kanske bara är inbillning, början på hypokondri? Men så belastade jag den igen och kunde snabbt ta bort dom tankarna från huvudet igen.

Igår morse då jag vaknade och böjde mig ner i mörkret mot foten för att sätta på mig sockar så ser jag något på foten, så jag ber Sandra tända sänglampan. Mycket riktigt, ett stort blåmärke på främfre delen av foten som går ut på tårna också. Och jag hade fortfarande ont på, under och i foten, så det blev bilen till jobbet, trots att vi bara har 10 minuter att gå, men jag orkade inte halta, och vi kliver upp med en sådan liten marginal att vi inte skulle ha hunnit i tid om jag skulle ha haltat till jobbet.

tNu är det bättre och jag har slutat halta. Det som stör mig är inte att det är ont eller blått. Det som stör mig är att jag inte vet vad tusan som hände. Att få så ont, och att det blev så blått från ingenting, det är det som stör mig.

Jag vet inte hur jag ska kunna klara mig utan säsongen i Bjerka kommande år. Förra året här hade jag de 10 bästa veckorna i mitt LIV. I år är dom också bra. Jag saknar Jonte, Tobbe och Linn, men har det 'ndå lika bra som förra året. Det är en period per år som jag kommer sakna. Jag hoppas till högre makter att Nya Zeeländarna ska hit nästa år också, för det betyder att jag ska hit igen med. Jag kommer inte att kunna hålla mig. Önskar och hoppas att alla där hemma har det lika bra som mig, fast jag vet att det nästintill omöjligt. Thats how much I love it.

I love it. I love weekend. I LOVE theese guys. I don't wanna leave Bjerka. Ever.

Jag håller på att göra det där inlägget om vilka jag bor med i år. Gick till norgebloggen som jag skrev i förra året för att se hur jag la upp det då. Självklart börjar jag läsa mina gamla inlägg. Så glad jag var då, stormtrivdes verkligen. Det gör jag nu också. Hur bra som helst, men det var ändå annorlunda då.

Jag saknar er andra här i stugan, badly!

Ja, äntligen fredag. En fredag som vi egentligen skulle ha varit lediga på.
580 får var budet imorse, klara innan lunch skulle vi vara. (När säsongen kommit igång gör vi 1200-1300 får om dagen)
07.30 börjar jag på mornarna, kommer in i slakthallen och dom har inte börjat avliva än. Great. Tillslut är det dags för frukost, då vi kommer sitter avlivarna lugnt och stilla på sina rumpor (dom brukar vara på väg ut igen då vi/de som står sist på linan kommer in). Vi hade slut på får i fjöset (där fåren kommer in och rakas). På 1,5 timme skulle dom börja slakta igen, alltså nästan 2 timmar innan det var dags för arbete för mig igen. Massa stop, och en lucka på 20 minuter i slutet i väntan på sista lastbilen som visade sig innehålla 12 fårskallar. Men, 12.45 stämplade jag hursomhelst ut. Inte pjåkigt.

Efter jobbet har vi chillat på studsmattan i solen, sen tittat på killarna när dom sparkade fotboll, jag har tagit en skön dusch och tagit på mig lite smink så det känns att det är helg. Ikväll slipper jag laga mat, Shanan ska göra sina nachos och bjuda oss, så jag ska verkligen bara njuta!















Imorgon ser jag fram emot Sandras 21 shots. Nya Zeeländarna tvingar henne till det eftersom hon fyllde 21 förra helgen. Att fylla 21 på NZ är större än 18 och 20 tillsammans. Fest för alla slantar med andra ord.

fick bjuda in två extra, hungriga NZ:are för lasagnen blev inte en, utan två, och vi har ingen plats i frysen att frysa in rester på. Tur för dom, för middagen idag smakade gott den med! :)

Ikväll har vi övat lite på Texas Hold'em så vi kan spela med de äldre Nya Zeeländarna. Jag och Sandra har tänkt fuska ganska enkelt genom att prata svenska. Säger dom att vi inte får prata svenska under spelets gång så får Sandra ringa till mig från sin ficka (utan att plocka upp mobilen alltså) jag svarar och låtsas prata med farmor eller nån fast egentligen så pratar jag till Sandra. Det låter väldigt bra i våra öron. Det kan funka. Säkert är att det blir dyrt.

Nu tar Mike fram rakapparaten. Han ska visst göra någon slags skäggfrisyr. Jag är tveksam. Jag är alltid tveksam mot skäggfrisyrer. Stubb ska de va, annars får det vara.

Förövrigt så har jag träningsvärk i i princip hela kroppen. Dels från jobbet, men också den tuffa träningen som vi hade i måndags och igår. Eller tuff, den är väl inte tuffare än vad jag är van vid egentligen. Men har man inte fystränat kontinuerligt på ett för långt tag så får man ont ändå. Men det känns skönt. Mest för att man ger sig an och faktiskt tränar regelbundet då det är bestämt att det ska göras i förväg, sen att man ger inte upp när man gör det tillsammans, jag ger inte upp i alla fall (eller jo, på armhävningarna som ska göras i takt och 3 gånger om med 20-30 sekunders vila). Sen får jag lite dispans när dom lägger varandra över axlarna och går 40 meter, jag behöver nämligen inte bära 90 kilos Kerry över axlarna utan får ta honom på ryggen istället.

Btw, Mike har för lite skäggväxt för att jag ska kunna vara emot det han gjorde. Eller så rakade han inte så som jag trodde. För det blev inte så tokigt!

Ännu en arbetsdag är över, och ute är det strålande solsken. Dom andra är ute och hoppar på trampolinen eller sparkar boll. Jag ska gå ut och joina dom, jag förberedde dagens middag igår då vi inte gjorde mycket alls. Smart drag av mig, annars hade jag varit tvungen att börja med den redan.

Känns nästan som att jag är på jobbet hemma. På dagarna dammsuger jag (dödsryckande fårkroppar förvisso) och på eftermiddagen lagar jag middag till mina stugkompisar.
Vi har gjort en liten deal med grabbarna. Jag lagar maten (eftersom jag tycker att det är så kul att laga mat, och för att pojkarna tycker så mycket om min mat), och grabbarna köper det som behöver mer än vad som redan finns. Jag och Sandra köpte med oss en hel del mat (alla torrvaror som behövs, och jag tog med allt jag hade i frysen) så det blir inte så mycket.
På så vis sparar vi alla pengar! Grabbarna går inte och köper ett hamburgertallrik varje dag, och jag och Sandra kommer inte behöva lägga ut mer pengar på mat än vad vi redan gjort.

Nej, nu ska jag gå ut och umgås och ha roligt med dom andra.
Imorgon jobbar vi bara halvdag, så då ska jag försöka hinna med en presentation med bilder av dom som bor i stugan plus några till som vi umgås med.

Adios!

Ännu en dag uppe på linjen idag. Två dagar kvar.
Jag vet inte hur ska klara av att genomlida det. Det är så himla tråkigt.

Igår innan linan hade kommit igång pratade jag med en som har stått på den positionen tidigare ett år. Men stor ironi i rösten så berättade han för mig hur gott det luktade. "Dammsugaren" som man använder är som ett ångstrykjärn, varm och fuktig. Man drar den över de ställen som dom varit med kniven på mycket, stannar man för länge luktar det verkligen. Henke hade rätt, det luktar precis som när mamma lagar lamm (mamma, du lagar godast mat! jag gillar bara inte lamm det minsta), inte gott alls med andra ord.

En annan läskig sak är att det fortafarande rycker i vissa muskler på vissa lamm/får när dom kommer till mig. Detta trots att jag står sist på linan (15 minuter tar kanske ehla linan) och att fåren saknar huvud, skinn, inälvor och ja, allt. Hur är det ens möjligt?

I förrgår var vi ute ett gäng och plockade bär, på kvällen gjordes en födelsedagstårta för min älskade vän och därpå var det Yatzy som gällde.

Igår var jag med och tränade med NZ-pojkarna, dom ska köra ett träningspass 3 gånger i veckan. Kommer bli kanon! Efter det var vi på studsmattan i timmar och bara njöt av varandras sällskap. Under denna dag togs även massor med bilder,
Det finns tonvis med bilder på min kamera både från bärplockningen och i söndags och från igår, men jag har inte orkat ta mig an dom än, eller jag har snarare inte haft tid, jag försöker ibland, men jag känner mig så osocial så fort jag drar fram datorn.

Idag var första dagen på jobbet. Jag var inte där jag brukar vara, nere i skinnen, utan stod uppe på rena sidan på linan och "dammsög" fåren som sista grej på linan. Boooring. Nu längtar jag rent till l att få komma ner i källaren, imorse bävade jag mig för att ta på skorna och gå dit. Har varit alldeles för kul att vara ledig och bara vara här och umgås.. men det blir nog bra tillslut ändå.

Igårkväll bjöd vi Nya Zeeländarna på surströmming.
Nästan alla åt. Nästan alla som åt tyckte om det. Alla tyckte att det luktade surfitta.

Joe fick äran att öpnna burken.


Mike gillade inte riktigt lukten


Inte Kerry heller


Nobody did really







Funny fish?






Excited?






Disgusting fish?


Skåne Akvaviten var självklart med på ett hörn. Den uppskattades av många mer än surströmmingen gjorde. Sorgligt.

Vi kom fram till Bjerka vid 17. Helskinnade! Helt fantastiskt.
Kändes underligt att känna igen sig så mycket som man gjorde i Mo i Rana, att se Nortura över vattnet innan vi kommit fram till Bjerka, att se den stora röda skylten med texten "KRO", men märkligast var att kliva ur bilen på campingen.

En bättre nyhet än att vi kom fram helskinnade är att det nu finns internet på campingen!
Det är väl egentligen inte en bättre nyhet, men chansen att vi skulle komma fram utan en skråma var betydligt betydligt större än att internet skulle finnas.

Kvar i Skellefteå. Hejdå Kåge!

Sånna tycker jag om. Man känner sig 7 gånger finare, även om håret ser förjävligt ut, eller näsan känns för stor.




Råkade prova lite skor som det är sällan, väldigt sällan jag använder eftersom jag blir längre än 98% av befolkningen i dom. Jag vill ta med mig alla skor med klack till Norge och strosa runt i dom istället för i stövlar, boots och vinterskor, mycket finare om jag hade lämnat dom hemma. Men jag vet att jag skulle ångra mig. Kan dock inte låta bli att trycka ner i alla fall 1 par i en av bagarna!

Ställde mig på vågen fast jag inte borde ha gjort det.
Kunde dra en lättnadens suck. Skönt.
Körde fett hårt med cambridge i 5 veckor på pricken, gick ner 10,3 kg.
Förra veckan skulle jag lägga om till 1-2 vanliga måltider per dag så en klunk vin under förra helgen inte skulle slå mig gul och blå. Började bra första 2 dagarna, men sen spårade det och jag grisade som fasiken och sket i att överhuvudtaget äta en endaste påse om dagen, utan åt bara vanlig mat ända tills i tisdags morse då jag tog fram påsarna igen.
Hade då gått upp 2 kg. Dom är redan borta på 2,5 dar! Skönt att veta att det bara var vätskan jag gått upp igen och inte lagt på mig lite fett igen.
Så, nu har jag fått ventilera mig lite.

Förresten är det sjukt hur mycket 10 kg är! En av mina fullpackade bagar, den större, kånkade jag nyss upp för trappen. Tungt! Tänkte "undra hur mycket den här väger?" Ställde mig på vågen med den över axeln: "Jomen jävlar, den väger 10 kg!"

kvar i Skellefteå ungefär.

Maten och allt annat är köpt och klart. Jag har försökt packa den smart så allt ska få plats i bilen.
Har ännu inte packat in det i bilen, först ska vinterdäcken på.

Kvar att göra nu är att:
- packa de sista sakerna. Dator, kamera, böcker, skor, smink osv.
(Ska bara komma på något smart att packa allt det i först)
- Åka och förtidsrösta.
- Byta däck på bilen.
- Packa in i bilen.
- Göra snyggt och städa nere i källaren.
- Sova?

Mike, Kerry och hela konkarongen med Nya Zeeländare är på plats i Bjerka.
Dom har redan hunnit lägga upp massor med bilder bara från resan dit på facebook. När jag tittade på dom föll poletten ner på riktigt, att imorgon får jag se och krama dom igen. Krama hårt!


Shanan, Kerry och Mike. Jag snodde bilden av kerry, bara sådär. He wont mind, I hope!

Fyfan. Vi åker imorgon. IMORGON. Det som nyss var flera flera månader kvar.

och några minuter har jag kvar i Skellefteå och ungefär 37 saker kvar att göra innan vi åker.
En av dom är att jobba i lite drygt 11 timmar till.
Hur tänkte jag?
Jag tänkte som så, att jag skulle jobba mindre än vad jag gjort de sista 20 dagarna. Vilket jag inte gjorde. Det är bra att det alltid är värt det månaden efter, då lönen kommer.
Jag vet att allt ska vara packat och klart in i minsta detalj imorgon då jag lägger mig. Det vet jag mycket väl. Jag har varit stressad i 2 veckor nu. Tur att jag började packa och skriva listor då jag gjorde! Man kan nästan tro att jag har Asbergers så som jag gör listor och bockar för allt eftersom timmarna och dagarna går bara för att känna att jag har kontroll över mitt liv. Det jag inte vet är att vi ska åka till Norge. Kommer nog att fatta det först då vi skymtar slakteriet från E12:an några kilometer innan vi anländer till Bjerka.
Fattar jag det inte då så måste jag fatta det då jag skyndar mig ur bilen då vi är framme på campingen för att krama om Mike, Kerry, Nikki och alla andra Nya Zeeländare igen!