Pempan

Imorse då jag var på sjukhuset och irrade runt i letan på receptionen så kom det upp en man till mig.
Han frågade: 'Hur är det med dig?' och jag svarade 'Bra tack, hur är det själv?'
Han hörde genast på min accent att jag var från "över havet". Det stämmer bra, sa jag och förklarade att jag är från Sverige här på besök ett tag. Jag frågade sedan honom om han är härifrån, jo, det stämde bra det. Sedan berättade han hur vacker han tyckte att jag var och frågade om jag hade hört en dikt vars namn jag inte kommer ihåg. Det hade jag inte.
Ur sin till synes tomma gröna tygkasse fumlade han fram en lapp och höll upp den för att låta mig läsa. Det var en fin dikt om hur vackra flickor får honom att bli glad, hur de får honom att le och andra fina saker om vackra flickor. Jag berömde honom för den innan jag var tvungen att vika ifrån honom för att anmäla mig i receptionen och röra mig mot lab, jag sa: 'Vi får pratas vid mer en annan gång'.
När jag sedan kom till lab så stod han där i en dörröppning bredvid en tjej kanske 4-5 år yngre än mig. Det märktes tydligt att hon var obekväm med hans närvaro. Han frågade även henne om hon hört dikten, det hade hon inte. Då tittade han på mig och sa att han minsann hade visat den för mig. Jag nickade medstämmande och log.
Den yngre flickan ägnade inte mer än 4 sekunder åt papperlappen och yttrade sedan ett tyst 'cool' och vände snabbt bort sin blick.
Det var tydligt att han inte skrivit lappen själv. Allting var rättstavat, bokstäverna var alla i samma storlek och radbyterna var perfekta.
Det är tråkigt att så många är rädda för något så ofarligt som ett förståndshandikapp.