Pempan

Linan startar. När fåren kommer ner till oss så passerar kanske 5 stycken innan linan stoppas.
Fåren åker bara åt ena hållet i slutet av linan. Egentligen ska dom flesta åt vänster och övriga åt höger där de trimmar eller gör något annat på dom som blivit fel tidigare på linan, men alla åkte åt höger.
Ungefär 45 minuter senare är vi igång igen, men inälvorna från 108 får åka rakt ner i det stora kasta-bort-hålet, så vi får stå och vänta ut dom.
Rast = icke obligatorisk möte = Hem och göra inget.
Tillbaka på jobbet vid 12.30, men slakta skulle dom inte börja göra igen förrän 13.15.
12.45 går strömmen och kommer inte tillbaka förrän 13.15. Vi tror då att dom drar igång direkt, men det gör dom inte förrän 10 minuter senare. Men dom måste stanna lika fort då dom upptäcker att det inte finns något varmvatten nere i källaren (där avlivningen är). 14.10 kommer första inälvorna till oss och 14.25 går vi på rast.
14.40 är vi tillbaka inne i hallen och jobbar 60 minuter innan vi slutar.
Sweet day!

Imorgonbitti för mig. Ikväll för er där hemma.
Jag har blivit insatt i hockeyn. Det är så spännande då dom ligger 3 poäng och en match efter ledarna.
Eller insatt.
Det är inte så jag vet vem som gjorde målen. Det orkar jag inte läsa om. Huvudsaken är att dom vinner! Det enda jag har koll på egentligen är tabellen och när dom spelar och mot vilka. Tycker att det är bra nog för att vara från andra sidan jorden. Hemskt för mig i och för sig om dom skulle gå och vinna hela skiten denna säsong bara för att jag är här och inte där.

Jag avslutar denna dagen-efter-dag, som innehållit supergod färsk kycklingpasta och äppeljuice, minigolf inomhus, mat på McDonalds och goda vänner, med Karl-Bertil Jonssons julafton. Jag missade det i julas eftersom jag inte var i närheten av en svensk TV-apparat. Kändes som att idag var rätt dag att förgylla med det.

Igår. Middag. God god middag. Dyr middag. Värt det! Lysena på bilen glömda på. Dött batteri. 5 anfådda vänner på trottoaren (Tobbe och Emelie är här nu!), bilen tyst vid sidan om. Räddaren i nöden anländer. Får igång bilen på första försöket med oss i en svans efter. 2:an eller 3:an ska man ha på, Mike.
Nu åker vi mot samma mål igen!

En 2-dagars arbetsvecka känns helt okej! Jag är inte alltför sjuk längre, och det faktum att det är fredag imorgon gör mig ännu friskare. Rena miraklet! Jag och Sandra spenderade tiden efter jobbet med Kerry. Även Sandra fällde nu tårar, sina första på hela den här resan, inklusive avskedsdagen hemma i Skellefteå. Jag och Sandra gråter medan Kerry är helt övertygad om att vi kommer att ses igen. Han säger att hipps vipps en dag kommer vi att stå där vid hans port i Aussie och plinga på, helt oförberett. Jag hoppas verkligen att han har rätt! Nu gör jag en tidigkväll eftersom jag visst inte ville somna förrän vid 01.00 igår, vilket inte riktigt håller när man ska upp och slita i och lyfta tunga gräsfyllda magsäckar på jobbet.

Så många saker känns det som att det just nu snurrar runt i huvudet på mig.
Tänk vad tid och ingenting att göra får en att börja tänka på saker. Positivt eller negativt, det vet jag inte än.

På tal om negativt. Jag har gråtit hur många tårar som helst alldeles nyss i min ensamhet.
Orsaken? Jo, att jag ligger och tänker på det Kerry sa till Sandra idag då dom var på jobbet: att han lämnar Nya Zeeland för Australien den 5:e april, för att stanna där. Inget Norge för honom i höst med andra ord. Därmed kan det mycket väl vara sista gången vi ser honom den där otäcka tisdagen i april som jag just nu aldrig hoppas kommer.
Jag avskyr att säga hejdå till folk som man ganska säkert vet att man aldrig kommer att träffa igen.
Det är lite (pyttepyttelite för er som inte håller med mig) som att dom dör.
Så nu svider mina ögon och min kudde är blöt.
Oh, vad jag ska kramas med honom imorgon på jobbet, och han kommer bli så irriterad men det kommer jag totalt att strunta i!

I keep my head on straight
And my eyes wide open
I try to move forward wishing and hoping
I took a hold of myself in the middle of November
Don't you look back now, it's all I can remember.

I feel like I'm leaving, like I'm leaving home
Like there's crowds about and I'm not alone.

I'm learning to live, living to learn
I'm starting to sing my song, right or wrong
Breaking away, setting me free
Freedom in my own me
I'm learning to live.

I've got my vanity crisis from my beautiful mother
I'm not gonna go there, I'm anything other
Take another deep breath now, it's just one more hurdle
I'm breaking this line before it comes full circle.

I feel like I'm leaving, like I'm leaving home
Like there's crowds about and I'm not alone.

I'm learning to live, living to learn
I'm starting to sing my song, right or wrong
Breaking away, setting me free
Freedom in my own me.

I found a place where I can lay my shit down
Somewhere that I can finally be myself, be myself.

I'm learning to live, living to learn
Starting to sing my song, right or wrong
Breaking away
Setting me free
Freedom in my own me.

Tredje dagen hemma sjuk. Var värre igen när jag vaknade imorse. Min kropp vägrade även somna igår då jag ville att den skulle det, i slutet tittade jag inte på klockan för jag ville inte veta hur få timmar det var innan den 05:50 skulle ringa.
Jag har nu alltså varit sjuk 16 av 27 dagar här i Nya Zeeland. Bara lite lätt frustrerande. Lätt. Imorgon är procenten av dagar ännu högre, men då måste jag baske mig pallra mig till jobbet ändå!

Jag har en teori om att detta kan vara en bidragande orsak till att jag saknar hem lite då och då. Chansen känns stor att det är så.

En annan orsak är att jag går runt som tredje hjulet hela tiden. Inte för att Sandra och Mike gör någonting speciellt för att få mig att känna så. Dom gör lika lite som dom kan göra någonting åt det. Det bara är så. Dom är kära. Det är inte jag. Det hjälper tyvärr inte att de är två av mina allra bästa vänner. Eller jo, lite hjälper det nog!

Nu ska jag gå och snyta näsan, göra mig lite frukost och sluta fundera över varför jag längtar hem. Senare ska jag bli frisk, sluta längta hem ibland och fara och göra något som jag tycker är kul.

Ni vet hur man alltid klagar på att folk inte uppdaterar sina bloggar nog ofta.
Folk klagar på mig också. Jag kan ta det, för jag tycker att det är skillnad.
Jag anser mig själv inte ha någonting att skriva om. Fast det antar jag att jag har. Mer än vad många av er där hemma har som bara borde sitta inne hela dagarna och inte göra annat än att frysa.
Just nu är det mycket det jag gör också. Sitter i sängen med madrassvärmaren på (ALLA har madrassvärmare här, jag undrar varför alla inte har det hemma, där det verkligen är kallt). Här sitter jag mest hela dagen, med täcket draget över mig. Jag läser bloggar, lyssnar på musik, spelar harpan en eller fler gånger (oftast flera), pratar med någon nattsuddare på facebook och... (nu ska jag erkänna en sak för er) och tänker på och saknar hemma några minuter per dag. Jo, det är helt sant. Snön och kylan finns såklart inte med i mina tankar.
Det konstiga med det hela är att det oftast inte är personer jag saknar. Nej, utan jag kommer på mig själv med att t.ex. sakna att gå över stadens torg, njuta av solens strålar innan jag entrar Vintergatan där jag har något ärende.



Fortsättning följer...

eller på svenska Män som hatar kvinnor ser vi på just nu, jag, kärleksparet och Mikes föräldrar. De är lite frustrerade över att det inte går att ändra till engelskt tal. Undertext är visst jobbigt då man inte är van det.

Var hemma från jobbet idag. Blev aldrig riktigt frisk sen förra gången jag var sjuk just efter nyårs, så jag går mot mina egna principer och stannar hemma från jobbet trots att jag skulle kunna gå dit. Men jag vill bli frisk, så jag stannar kvar här till jag blir det. Friskare i alla fall.

1 arbetsdag kvar denna vecka och jag kunde inte vara mer exalterad! Jo, det skulle jag visst kunna.
Veckan har gått så sjukt fort. Tack gode gud för att vi på jobbet byter plats var 15:e minut.
Jag är glad att jag inte har någon erfarenhet av hur tråkigt det annars hade varit.

På grund av min förkylning (som inte vill bryta ut helt, utan bara sitter i halsen, kliar och gör ont) så skulle jag helst av allt bara ligga under täcket hela helgen och i jämförelse inte göra kraftansträningar större än att flytta en liten sketen njure från punkt A till punkt B (Bortsett från att gå på toa). Men, imorgon bestämmer vi vad helgen ska få erbjuda oss. Kanske Dunedin, kanske inte. Kanske någon annanstans, kanske inte.

Ha en trevlig torsdag allesammans! Snakkes.

Nisse... jag lägger ner golfklubban. Jag tror inte jag har något golftålamod, så det är lika bra.

Något annat som jag inte tror jag har tillräckligt mycket tålamod för är mitt nya jobb. I alla fall arbetet som dom har satt både mig och Sandra på, gut trays. Rullande band med tråg fyllda med inälvor som ska sorteras. Vid första stationen släpper man ner njurarna i ett hål, sliter loss gallan från levern och släpper ner dem i varsitt hål.
På andra stationen lägger man ner skirten i ett hål, separerar luftstrupen, hjärtat och lungorna ifrån varandra och släpper ner dom i varsitt hål.
På sista stationen separerar vi tarmarna ifrån magsäcken och släpper dom i varsitt hål. Kul va? Jo, och sen så går vi även ner alldeles i slutet på linan och sliter loss brässen från lammen och om det är får så drar vi loss fett från insidan av fåret.
Jag ska citera Sandra idag på lunchen "I hate it, it's so boring. I hate it. Emelie, I hate it."

Varför vi bestämde oss för att börja jobba, inomhus, i en lokal utan fönster och dessutom på heltid kommer förbli en gåta. Vi funderar på att gå och fråga om det finns en chans till att man kan få deltid. Men jag törs inte riktigt. För tänk om dom då hellre anställer någon som jobbar heltid istället för att hitta två till som vill jobba deltid.

Med en släng av någon slags förkylning för andra gången sedan vi kom hit till Nya Zeeland så var det redan för 2 timmar sedan god tid för mig att sova med tanke på att den 4:e arbetsdagen väntar imorgon. Efter den har vi bara en dag till innan helg. Underbart. Det är det bästa med att jobba såhär, att man längtar till och verkligen uppskattar helgen så pass mycket som man gör.

sista helgen innan friheten tas ifrån oss har börjat.
Idag kommer våra mest älskade vänner från Invercargill hit! Nikki, Joe, Shanon, Fraser och kanske Dean. Det ska bli hur kul som helst! Vi ska även försöka kontakta folk som bor här i Balclutha och försöka få med dom till puben Rosies ikväll.
Jag och Sandra ligger kvar i våra sängar fortfarande, medan Mike borde komma hem från jobbet när som helst, stackarn var tvungen att jobba några timmar idag, så han var uppe redan vid 6. Honom ska jag rekommendera en dos sömn tror jag!

Introduktionen gick bra, och den var självklart längre än vi hade räknat med bara för att det har varit den finaste dagen sen vi kom hit idag.
Både jag och Sandra ska jobba uppe på linan, exakt vad vi ska göra där har vi inte fått veta än, men jag ska hålla varenda tumme jag har hela helgen tills på måndag morgon kl. 07:00 att dom sätter mig på en station där jag får använda kniv. Att jobba på slakteri utan att få använda kniv är inte kul.
Det är helg, så nog om det nu!

Då Mike kom hem från jobbet en timme efter oss så drog vi iväg mot golfbanan. Så, nu har jag förlorat min golfoskuld. Kul. En stund. Jag föredrar fortfarande volley.







Ha en bra helg mina vänner, då jorden snurrat tillräckligt för att ge er den.

... och iiiiiiiiin i blodstänket. Nu är det dags för oss att bli introducerade på slakteriet. Jag kör dit. Är inte så svårt som det låter, men det är det. Dom kör ju på fel sida. Så olagligt är det också i några dagar till, tills mitt Internationella körkort anländer. Bara hoppas polisen har annat för sig!

06:45 var jag uppe (sen förvisso tillbaka under täcket i sängen och madrassvärmaren).
Sandra har varit vaken sen 06.00 då Mike klev upp.
Väl förberedda för morgondagen med andra ord. Vi ska bara motta ett samtal först som bekräftar att vi ska komma på introduktion imorgon. Hoppas att vi inte har förberett oss i onödan, för att kliva upp tidigt och ta vara på dagen känns inte som något man behöver göra då himla bara är grå och termometern står på 14 grader.
Nu favorit i repris. Frukost och en film!

Så var det inte så mycket till intervju, men jag tror den gick bra, för vi fick båda gå vidare till nästa steg vilket var sjukstugan.
Där fick vi båda lämna ett urinprov och alla streck dök självklart upp för oss båda. Däremot kan jag meddela att Sandra hör som en 60-åring. Ja, på en av alla frekvenser som är med på hörseltestet, så det är inte så hemskt som jag fick det att låta.

Det bådar väldigt gott med andra ord. För gott. För jag är inte säker på om jag verkligen vill det här än. Hursomhelst, jag tror det blir introduktion på fredag.


Sammanhang med texten finns inte.
Tobbe knäppte denna bild på mig då vi snorklade efter sköldpaddor utanför Gili Meno.

Idag skulle vi kliva upp och vara uppe innan 09.00, men jag har fortfarande inte sett skymten av Sandra. Var är du älskling? Jag är duschad och redo för vår planerade frukost framför en film! <3
Sedan kommer Brad och plockar upp oss för att umgås över en lunch och sen hade vi tänkt göra något så kul som att tvätta. Fast det känns nästan kul tycker jag, efter att inte ha tvättat en maskin kläder själv på väldigt länge.

På en timme lämnar vi Kaitangata för att åka mot Silver Fern Farms i Blaclutha för en jobbintervju. Silver Fern Farms är motsvarigheten till Nortura, ett slakteri med andra ord.



Vi har inte lämnat in våra ansökningsblanketter än ens en gång, men redan fått tid för en intervju. Det handlar bevisligen inte om vad man kan utan vem man känner. Alla säger att en intervju i princip innebär ett jobb och vi är båda två veliga.

Att ta ett jobb på slakteriet nu innebär att vi spenderar dessa sommardagar på Nya Zeeland inomhus. Skulle vi ta jobbet nu så skulle vi resa runt och se NZ i slutet, där i Maj innan vi åker hem, då är det vinter här och mycket kallare än vad det är nu.
Tar vi inte jobbet kan vi åka runt nu i sommarvärmen och se NZ, men det knepiga är att det är nu det är säsong, både för slakten och för fruktplockningen vilket innebär att det nog kommer bli svårare för oss att få ett jobb om en månad.

Vi skulle bestämma oss igår, men kom inte fram till mer än dessa för och nackdelar.
Nu dusch och frukost innan bilen rullar iväg!

Anledningen till att vi inte uppdaterat mycket och att ni inte hört mycket från oss överhuvudtaget är att vi äntligen är på Nya Zealand! Vi landade onsdag förrförra veckan, lagom till nyårsafton, så vi har varit här i snart 2 veckor nu.
Från nyårs har jag tyvärr inte en endaste bild, kameran fick inte följa med på den trippen med två bilar och tält. Fotograferingen startade i onsdags.

Onsdag
Mikes kompis Brad visar oss området Catlin


Jag plockade en liten bukett med "daisys" bara till er där hemma i snön.








Våran chaufför och guide Brad som inte tycker om att vara med på kort.


Pojkarna sa till oss att NZ ser ut som Norge. Jag håller inte med.

Fredag
Bowling med Mikes föräldrar Sherrill och Bill i Dunedin
och så var vi självklart tvungna att åka och se världens brantaste gata, Baldwin street.











Det var väldigt väldigt svårt att få på bild hur brant det verkligen är.

Lördag och söndag
Vi överraskar Fraser, Joe och Shanan nere i Invercargill och har ett toppenroligt dygn tillsammans med dom.


Fraser och Joe.


Skönt att vara tillbaka under solens strålar tyckte både jag och Sandra, Oreti beach.


Joe skyddar sig mot solen


Medan vi steker och grabbarna stod för fotograferingen.




Jag och min stora kärlek på den sydligaste udden av Nya Zealand.


Hela gänget uppe på kullen i Bluff med en fantastisk vy.


Sandra, Mike och Fraser.

Vi trivs huur bra som helst och hoppas att dessa månader inte ska gå allt för fort. Kan trösta er lite lite med att denna söndag som de sista bilderna visar är en toppendag trots att det blåser lite. Långbyxor och tröja har passat bättre alla andra dagar. Fast det är såklart fortafrande mycket bättre än snö och sånt.

... men snart ska bloggen tas tag i igen, men inte förrän efter helgen. Ni kommer förstå varför då!

Kan under tiden bjuda på 2 bilder med siffran 3 gemensamt.


Vi skulle hoppa på 3. Jag måste uppenbarligen ha missförstått någonting.


3 kufar på stranden i Kuta.

Ni behöver inte vara oroliga där hemma, vi har bara inte varit i närheten av varken dator eller eluttag för att ladda våra telefoner. Men vi är där ni vet att vi borde vara och hade en helt fantastisk nyårsafton!