Pempan

Föregående natt drömde jag en dröm som jag inte vågar berätta allt ur. Jag vågar inte för jag vet inte hur folk skulle tänka om mig då.
Den var brutal.
Jag gör det ändå? Nu har jag ändå sagt att det var en dröm, inte som förra inlägget då jag fick många reaktioner och funderingar på vad jag hade gjort i Stockholm.

Hur allt började vet jag inte. Det jag vet är att jag blev träffad av fyra pistolskott. Ont tog det, men inte så ont som jag trodde. Kan ha berott på adrenalinet som pumpade så hårt att det nästan tog ondare.
Jag befann mig i ett healvt fallfärdigt hus tillsammans med en vän. Någon var ute efter mig. Jag skulle dö. Plötsligt befann han sig i samma hus, men hade slut skott.
Jag hade plötsligt en vass kniv i handen och lyckades vid ett tillfälle komma åt halsen. Resultatet blev en trasig halspulsåder. Inte nöjd, och han var långt ifrån att kola av. Efter mig igen, men inte med samma kraft. Kunde därför övermanera honom och skära av även andra halspulsådern (det är viktigt att man får av båda direkt då man slaktar får).
Men tydligen så är inte människor lika enkla att dräpa som får, för han stod ännu upp och var långt ifrån att ge sig, hade nu en betydligt lugnare framfart och verkaded inte alls längre vilja ha ihjäl mig. Men jag såg igenom det, för det visste jag att han visst förtfarande ville. Vad mer kunde jag göra? Han borde vara död för länge sedan. Tog ett fast grepp om honom och kunde dra kniven under käkbenen, luta huvudet bakåt, varpå jag i mellan två halskotor skar av senorna så jag kunde knäcka nacken helt.
Fortfarande inte död, men i sådant skick att jag kunde rymma ut genom fönstret och glida längs stupröret ner på marken.

Drömmen slutar inte där, men härifrån är allt väldigt suddigt.

Till Stockholm tog vi oss simmandes, roendes, krypandes, gåendes, paddlandes, ålandes och klättrandes.
Av okänd anledning var vi framme. Väl där kom vi på att vi ville dra långt långt åt sydöst, då vi likas var så nära den stora flygplatsen som kunde ta oss dit, billigt, i sista minuten på en gång.
Då vi står vid disken för att köpa biljetter, med kläder som fortfarande är blöta efter den sista simturen, kommer jag på att det är ju ingen av oss som har med oss vårt pass, och att jag har lovat göra två tårtor som ska vara klara innan dess att vi är hemma igen. Vi funderar länge i ett försök att lista ut ett sätt att kunna lösa dessa problem på, utan att behöva åka hem först igen.
Men vi misslyckas och sätter oss på en buss hem mot Skellefteå igen. Det känns surt, att vi tagit oss enda dit ner med muskelkraft, utan egentlig anledning, men mest för att jag var så nära de där timmarna uppe i luften som skulle ha tagit mig bort från den nalkande vintern.