Pempan

Jag kommer aldrig fram till svaret då jag ställer den frågan till mig själv.
Jag ställer den varje gång jag är ute och springer.
Den dyker upp i mitt huvud på precis samma ställe.
Där den andra kilometern snart tar slut. Där det lutar uppåt under en lite för lång sträcka.
Jag grubblar lite till medan jag aktar mig för en bil.
Då kommer jag på. En till anledning till varför jag ofta springer sent på kvällarna.
Det är få bilar som är vakna då. Bilar är jobbiga för att dom kan vara i vägen.
Sen är dom kusliga också. Dom är kusliga då man känner hur dom saktar in bakom en, för att sedan dra tillbaka huvudet och gasa på igen precis när dom är i jämnhöjd med en.

När jag har 500 meter kvar ruschar jag mellan varannan björk längs vägen.
Då ryms inga andra tankar, bara björkarna, i mitt huvud.
När jag sedan sätter första foten i det grå gruset på uppfarten.
Drar ur ena hörluren och låter den dingla över magen.
Går med ben som knappt kännes mot bron som skuggan ligger över.
Då. Då kommer jag på varför.