Pempan

Ibland önskar jag att jag inte hade något samvete.
"Men tänk så dåligt man hade mått då"
Nej, man hade inte mått dåligt då, eftersom man inte hade haft någon samvete,
och inte hade haft förmågan att känna empati/sympati.

Just nu önskar jag att ett samvete fattades mig.

Linn och Jonte ska inte med till Bjerka igen. Det visste vi. Det har vi nästan bearbetat.
Nu har Tobbe fått ett bra erbjudande i Oslo på sitt nuvarande jobb, som jag absolut tycker att han ska ta! Men jag vill inte att han ska ta det. Jag vill ha med han, precis lika mycket som jag vill ha med de andra två tillbaka.
Återstår gör alltså jag och Sandra. Jag älskar Sandra! Det är inte det. Men det känns så tråkigt att bara åka med en av alla de personer jag vill ha med.

Tankarna snurrar runt i huvudet på mig som Gudrun the orkan.
Tillslut kommer jag fram till att jag inte vill åka tillbaka till Bjerka.
Men så kommer det bli i alla fall.
För jag har inte samvete nog att vara egoistisk (och fara någon annanstans, Oslo t.ex).
Inte samvete nog att svika och göra människor ledsna när jag så länge sagt att jag ska komma.

Förbannade jävla samvete.