Pempan

Till Stockholm tog vi oss simmandes, roendes, krypandes, gåendes, paddlandes, ålandes och klättrandes.
Av okänd anledning var vi framme. Väl där kom vi på att vi ville dra långt långt åt sydöst, då vi likas var så nära den stora flygplatsen som kunde ta oss dit, billigt, i sista minuten på en gång.
Då vi står vid disken för att köpa biljetter, med kläder som fortfarande är blöta efter den sista simturen, kommer jag på att det är ju ingen av oss som har med oss vårt pass, och att jag har lovat göra två tårtor som ska vara klara innan dess att vi är hemma igen. Vi funderar länge i ett försök att lista ut ett sätt att kunna lösa dessa problem på, utan att behöva åka hem först igen.
Men vi misslyckas och sätter oss på en buss hem mot Skellefteå igen. Det känns surt, att vi tagit oss enda dit ner med muskelkraft, utan egentlig anledning, men mest för att jag var så nära de där timmarna uppe i luften som skulle ha tagit mig bort från den nalkande vintern.