Pempan

- No, I'm not.
- I don't know why, but I don't believe you.
- Well, it's true!

Det var jag inte heller. Detta var då vi ännu stod nere på marken och min instruktör Jeff hjälpte mig på med utsrustningen.
Sedan gick vi mot planet och under tiden det steg uppåt så spändes selen runt om mig åt allt hårdare.
Tryggt och säkert kändes det.
Jag skulle först ut av alla oss som var i vårt plan. Därmed hade jag en jättebra utsikt över bergen runt Queenstown eftersom jag satt precis vid den genomskinliga skjutdörren. Jag älskar verkligen att åka flygplan! Medan jag satt där på Jeffs ben och lutade mig mot honom i väntan på att det skulle bli dags så slog det mig plötsligt att jag skulle av detta plan medan vi fortfarande skulle vara i luften. Nervös? Jo, lite nervös måste jag faktiskt erkänna att jag blev. Då kom jag på igen hur vacker utsikten var, glömde bort att jag höll på att bli nervös och njöt av den istället.
Det var precis lika underbart som jag föreställt mig! Förutom hur blåsigt det blir när man faller i 200 km/h. Kändes som att näsborrarna var uppe och touchade ögonfransarna och mina lungor har mycket möjligt töjts ut till den dubbla storleken.

Summa summarum:
Det var precis lika underbart som jag föreställt mig m(förutom hur blåsigt det blir när man faller i 200 km/h)! Kändes som att näsborrarna var uppe och touchade ögonfransarna och mina lungor har mycket möjligt töjts ut till den dubbla storleken.

JAG KAN INTE VÄNTA TILLS NÄSTA GÅNG JAG SKA HOPPA FALLSKÄRM!