Pempan

Kvällen började med soffkånkning,
fortsatte med dildoparty
och ska nu (efter lite TV, lite fika och lite prat med mamma och Kenneth)
avslutas (med delar av) ett gammalt högskoleprov.

Tristessen har börjat hacka sig in i mig,
likt en burfågel på sin fröpinne.
När jag tänker efter så känner jag mig inte lika lycklig längre,
inte som för allt mellan 2 och 4 månader sen.
Kanske kan det bero på att jag snart står på Skellefteå kommuns mark,
som den enda kvarvarande familjemedlemen.

Åååh!
Jag önskar att det fanns 7 jag.

- En som var i Oslo med grabbarna.
- En som följde Sandra till Stockholm.
- En som följde med Linn till Trondheim.
- En som stannade här och bodde med mamma och jobbade på Pantern.
- En som hittade en utbildning som passar mig perfekt och gick den.
- En som åkte till något U-land, bodde i hydda och gav sitt liv åt de stackars
hungriga och sjuka barnen.
- En som låg på en strand i ett varmare land, med en drink i ena handen
och en spruta i den andra. Och hon skulle skita i vilket,
för det skulle ju finnas 6 andra that was doing just fiiiine.


Sedan skulle vi sammanstråla när någon av oss (förutom knarkarn,
hon får inte vara med och bestämma sånt) hittat den perfekta mannen.



Tänk så mycket alla jagen skulle ha upplevt och ha erfarenhet av.
Jag skulle vara så klok, typ som en hel mormor!