Tails, you die

Här sitter jag.
På trappen som leder upp till ytterdörren på mitt barndomshem.

Jag vet inte om det är joggingturen som jag just tagit som gör det, men jag känner sådan lycka! Trots att jag bor hemma hos mamma efter att ha flyttat hemifrån två gånger, så vill jag hoppa av glädje.
Fem, sex olika jobb på mina få år på arbetsmarknaden har jag hunnit med, men har inte åstadkommit särskilt mycket i mitt liv. Jag vet inte vad jag gör eller var jag befinner mig om ett år, är inte kär och längtar bort härifrån.

Ändå sitter jag här.
På trappan, och ler brett för mig själv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0