Pempan

It feels good. Really good.

Idag har i princip det sista försvunnit från lägenheten.
Kvar finns dammråttorna och diverse
typ, skräp egentligen, + de 2 bagar som jag börjat packa inför avresan på söndag,
PÅ SÖNDAG? Emelie har börjat bli riktigt nervös.
När jag var liten och folk frågade vad jag skulle bli när jag blev stor
så visste jag inte svaret.
Men en sak var jag säker på,
jag skulle då aldrig kunna jobba på ett slakteri!
Eller, vem försöker jag lura, jag sa det väl egentligen senast för en sisådär 12 månader sen.
Men saker och ting blir verkligen inte alltid som man tänkt sig.

Efter allt stök och bök idag och en efterlängtad dusch så bar det av i 120 till Stackis.
Där var alla underbara OP-tjejer samlade och satt och väntade på att få hugga in på kvällsfikat som Sandra bjöd alla på för att säga hejdå. För en fest räckte inte. Har ni tänkt på hur många gånger man kan säga hejdå till någon som man verkligen tycker om, eller rent ut sagt älskar?
Om och om och om och om och om och om igen, och det är lika jobbigt varje gång.
Jag att jag älskar er!