Pempan

Jag trodde att det var något i stil med Sheryl Crows låt Can't Cry Any More.
Men tji fick jag! Visst kunde jag väl det. Visst kan jag det.
Det jobbiga är att det är värre nu än vad det var förra gången jag grät såhär. För då skulle du bara flytta, nu är du borta.

And too much time
I've been spending
With my heart in my hands
Waiting for time to come and mend it

Än är det väl inte riktigt för länge, men det kommer det att bli.

Jag kommer ihåg hur jag förut brukade skratta när folk frågade om vi fortfarande var tillsammans. Klart vi var. Det skulle vi alltid vara, det tvivlade jag aldrig på.

För övrigt så kan ordspråket "Amor vincit omnia" slänga sig i väggen!
I nuläget känns det inte ens som att jag försökte kämpa. Och jag kan inte förstå varför, fast jag gör egentligen kanske det. Men det är som att jag har förträngt det. För just nu var det bara små skitsaker, som vem som helst ska kunna skita i och istället kämpa och ta sig igenom det.

Men det kanske inte alls är såhär, för nu vet jag verkligen varken ut eller in, upp eller ner.

Tusen miljarders tankar och funderingar, jag blir tokig. Och jag kommer att fortsätta älta detta. Därför ska jag försöka att inte skriva på ett tag. För jag hatar folk som gnäller.