Pempan

med det menar jag att man aldrig kan läsa av dina känslor" /d

Jag har verkligen funderat på det där, det har jag aldrig gjort tidigare. Det stämmer nog, jag kanske är lite svårläst p.g.a. att jag inte så gärna visar mina känslor. Varför vet jag inte. Ett väldigt enkelt exempel är på tränig/match när jag gör någonting bra, det blir poäng. Tänk om jag bara kunde göra det, visa att jag är glad och le, så mycket roligare det skulle vara. Jag kommer ihåg att jag log mig igenom en hel match en gång, det var särskilt kul att spela då.
Sen dessa snefyllor. Varför är alltid jag den som tröstar? Jag skulle också vilja få en snefylla och bara gråta ut i någons famn.

Just nu känner jag mig tom. Eller jag har väldigt många tankar som snurrar, så på så vis är det ganska fullt med känslor. Jag vet bara inte vilken av dom jag ska lyssna på, och känna mig efter. Det är som att det sitter en liten schizofren snubbe i min hjärna. Och då blir det kortslutning. Tomt på känslor. Även om jag kunde bestämma mig för vilka känslor jag ska känna, vem ska jag visa dem för? Det finns bara ett fåtal personer, om ens så många, som jag verkligen skulle kunna öpnna mig för och bara hälla allt över. Och dom blir bara färre, för en av dom personerna, den viktigaste, valde jag att inte längre ha kvar i mitt liv.