Blodpropp, kärlbristning?
I måndags på min första arbetsdag nere i källaren i år hände något mycket mystiskt efter eftermiddagsrasten. Kommer ner till skinnkällaren igen, ska precis ta nya handskar (jag gjorde alltså i princip ingenting) då min fot helt från ingenstans börjar ta skitont. Först tänker jag att det är a massive senadrag, men det går inte över och smärtan känns annorlunda jämfört med ett senadrag. Höll jag foten i luften kländes ingenting, men så fort jag satte tryck på den så var jag tvungen att lyfta upp den igen. Det vägrade gå över och när arbetsdagen äntligen var över haltade jag mig hem i släptåg efter Sandra.
När vi kom hem stod grabbarna redo för dagens träningspass. De tyckte att jag skulle skynda mig in och byta om, men jag sa att jag inte skulle vara med p.g.a min fot, när dom frågade vad jag hade gjort så hade jag bara till svar "don't ask me, ask my foot, cause I don't know!" Dom tyckte nog att jag var löjlig, för dom kommenterade med "excuses, excuses" och "Oh, so it just started hurting from nowhere!?" Vad svarar man på det? Tanken slog mig tidigare på dagen om jag bara inbillade mig smärtan, för det är ju bara helt wierd. Kanske att jag inte har ont, det kanske bara är inbillning, början på hypokondri? Men så belastade jag den igen och kunde snabbt ta bort dom tankarna från huvudet igen.
Igår morse då jag vaknade och böjde mig ner i mörkret mot foten för att sätta på mig sockar så ser jag något på foten, så jag ber Sandra tända sänglampan. Mycket riktigt, ett stort blåmärke på främfre delen av foten som går ut på tårna också. Och jag hade fortfarande ont på, under och i foten, så det blev bilen till jobbet, trots att vi bara har 10 minuter att gå, men jag orkade inte halta, och vi kliver upp med en sådan liten marginal att vi inte skulle ha hunnit i tid om jag skulle ha haltat till jobbet.
tNu är det bättre och jag har slutat halta. Det som stör mig är inte att det är ont eller blått. Det som stör mig är att jag inte vet vad tusan som hände. Att få så ont, och att det blev så blått från ingenting, det är det som stör mig.
När vi kom hem stod grabbarna redo för dagens träningspass. De tyckte att jag skulle skynda mig in och byta om, men jag sa att jag inte skulle vara med p.g.a min fot, när dom frågade vad jag hade gjort så hade jag bara till svar "don't ask me, ask my foot, cause I don't know!" Dom tyckte nog att jag var löjlig, för dom kommenterade med "excuses, excuses" och "Oh, so it just started hurting from nowhere!?" Vad svarar man på det? Tanken slog mig tidigare på dagen om jag bara inbillade mig smärtan, för det är ju bara helt wierd. Kanske att jag inte har ont, det kanske bara är inbillning, början på hypokondri? Men så belastade jag den igen och kunde snabbt ta bort dom tankarna från huvudet igen.
Igår morse då jag vaknade och böjde mig ner i mörkret mot foten för att sätta på mig sockar så ser jag något på foten, så jag ber Sandra tända sänglampan. Mycket riktigt, ett stort blåmärke på främfre delen av foten som går ut på tårna också. Och jag hade fortfarande ont på, under och i foten, så det blev bilen till jobbet, trots att vi bara har 10 minuter att gå, men jag orkade inte halta, och vi kliver upp med en sådan liten marginal att vi inte skulle ha hunnit i tid om jag skulle ha haltat till jobbet.
tNu är det bättre och jag har slutat halta. Det som stör mig är inte att det är ont eller blått. Det som stör mig är att jag inte vet vad tusan som hände. Att få så ont, och att det blev så blått från ingenting, det är det som stör mig.
Kommentarer
Postat av: Anna Christophersson
Hoppas det blir bättre snart!
Tusen, tusen TUSEN kramar till er!!
/Anna
Trackback
